Om Tina, om ALS och dödshjälp

Jag har idag läst ut Tina Janssons bok "Om det bara var jag" som handlar om en kvinna som lider av ALS.  
Sträckläste den i stort sett. 

Hon berättar stolt på en av de sista sidorna att hon frågat sin läkare vem som har levt längst med den här sjukdomen och hon fick höra att det var hon själv! Många skulle fasa för ett sånt svar men hon blev stolt! Denna livsinställning präglar henne hela boken igenom. 
Det första jag gjorde efter att ha läst ut boken var att kolla om hon fortfarande levde och i skrivande stund lär hon göra det! Så sent som igår bloggade hon nämligen om sitt fortsatta liv!
Boken återger faktiskt hennes blogg och ska kanske kallas för blok satt jag och tänkte.... Kollade upp "blok" och visst, fler hade kommit på samma idé före mig.... Det lär nog komma med i nästa Svenska Akademins Ordlista (SAO).

Ja hittade också en väldigt bra länk där andra redan skrivit en bra sammanfattning om denna beundransvärda kvinnan. 
Skriver också själv några tankar om hennes bok.

Egna reflektioner
Jag har aldrig mött en så utsatt person med så otroligt mycket självdistans, som kan reflektera om precis allt, om livet men också om döden. Det tar tag i en. Förbryllar! Hur kan hon, orkar hon, vad är det som driver henne, är tankar som tränger sig fram. Helt otroligt! Det känns inte alls tungt att läsa boken.
Tina verkar inte förtränga saker men vill leva, vill hoppas och inte ge upp. Förbryllande som sagt. Själv hade jag nog gett upp för länge känns det som. Återkommer om det senare...
När jag kom till sida 217 så skrev jag in sidonumret i min mobiltelefon... Det behöver jag tänka kring, kanske blogga om, så tänkte jag. Det gör jag nu.
Citerar först några rader:

Hjälp?!

Jag såg en man med ALS på SVT:s Agenda.
Han ville ha dödshjälp.
- För nu börjar det bli jobbigt.

Jamen va f--n.
Han kunde prata! (men Tina använder datorn till att "prata".)
Och resa sig ur permobilen och ta sig in på toa själv. (men Tina behöver hjälp med precis ALLT av sina två assistenter!!)

Dödshjälp?!

I den stunden kände jag mig som riddaren i Monty Python-filmen som de hugger av kroppsdel efter kroppsdel på och han är lika stridslysten ändå.

Vadå dödshjälp?

Med respekt för andras åsikter och känslor.

Han verkade bo ensam.
Kan det förklara saken?
Fast han hade barn och barnbarn.

Oh gud, han kanske kan äta rostat bröd!

Vi kan inte börja tillåta dödshjälp för folk som kan äta rostat bröd.
Och dricka öl. 

Det vore en skymf
mot oss som inte kan.

Så här långt Tina.
Vilken livsglädje! Jag hoppas att många som känt sig nere kan ta till sig av hennes livslust! Vill gärna uppmuntra hennes sätt att se på livet. Hon upplever glädje i gemenskapen hemma i hjälpen hon får, i att trots allt få finnas med. Det känns så gott!!

Boken är utgiven hos Cordia, Svenska Kyrkans Förlag.
På grund av detta hoppades jag ärligt sagt att tron skulle uttryckas mera tydligt i boken även om Tina verkar ha en tro, har varit med i Frälsningsarmén osv... det skymtar fram så där ibland, men väääldigt försynt som om det inte skulle vara värt att nämnas, fast det motsatta faktiskt är sant.
Det finns ju inget verkligt hopp om framtiden om vi inte har vårt hopp förankrat i Jesus Messias, Han som gav sitt liv för alla som vill ta emot honom som frälsare, tror på honom i sitt hjärta och bekänner honom vara Herre med sin mun... Rm.10:8,9

Är man så enormt utsatt som Tina då skulle man ju få finna så mycket styrka och glädje i tron att det finns ett sant hopp på livet efter detta, tron som Bibeln förmedlar så klart och tydligt. Denna tro är som livet som tränger sig genom asfalten, även när livet är som värst. Jag tillönskar henne mer av den tydliga uttalade tron som bär, inte bara genom livet, men även in i det eviga livet, utan några som helst förtvinande muskler. Ber för henne....

Hur helig är Jerusalem egentligen för muslimer?

Lena Ringqvist - som en tjuv om natten

Den här veckan läste jag Lena Ringqvists självbiografiska berättelse om sin barndom i en frikyrka i Småland. Hon lämnade frikyrkan, hon lämnade tron, skriver hon. 
Har jag i från början känt mig lite tveksam att läsa en sådan avhopparberättelse så har jag faktiskt hunnit tänka om. Det är oerhört intressant och gripande att läsa hennes berättelse om hur hon upplevt sin tillvaro i en frikyrkofamilj i Småland. 
Tror att jag avstår från att ge en slags sammanfattning av boken. Det har andra gjort som du kan läsa här eller t o m köpa! 

Berättelsen urformar sig utifrån en tilltänkt rättssal där hon ställer aposteln Paulus till svars för det som hon varit med om i frikyrkan. Själv intar hon inte bara åklagarrollen utan också rollerna som försvarare, vittnet och domaren och regisserar därmed en inre kamp där hon verkligen inte gör det lätt för sig, för det märks att det är på blodigt allvar ...

Jag vill här framförallt redogöra vad berättelsen gjorde med mig som själv är troende. Visserligen är jag inte uppvuxen i en svensk frikyrka men jag är med i en nu och det känns väldigt gott i det stora hela.... men det är alltid bra att våga se på detta utifrån olika vinklingar och därför blev jag nyfiken att läsa Lenas bok.

Det som tilltalar mig mest i berättelsen är att Lena är så genomärlig. Det gillar jag stort! Ärlighet/uppriktighet är ju den viktigtigaste förutsättning för att vi som människor ska kunna samtala på riktigt och kunna möta varandra förbehållslöst. 

Bokens titel syftar på en film som gick i mitten på sjuttiotalet som hette just "som en tjuv om natten". I boken berättar hon lite om filmen och jag kände direkt igen den (såg den i Holland vid den tiden). Hon berättar då att en kompis till henne blev förlamad av skräck efter att ha sett filmen och att hon blev troende, fast bara mycket kort tid och det berodde tydligen på känslan som manats fram efter att ha sett filmen och reaktionen hos ungdomsledarna efter filmen, för snart hade hon lämnat tron igen. Lena förknippar filmen framförallt med mycket rädsla och ångest. Hur ska det gå för mina ofrälsta vänner och varför ... Frågorna känner man igen så klart även om jag själv kanske inte befann mig i samma sits tankemässigt som hon. Tydligen har mycket frikyrkoförkunnelse kring Jesu återkomst varit präglat av ångestframkallande tankar. Så klart ville man varna för det som skulle komma och Bibeln vittnar om men att vinna människor för Jesus på grund av ett så negativt budskap känner jag mig tveksam inför. Paulus ger ett annat exempel även om även han hänvisar till domen (Apg.17) men ändå inte på samma känslomässiga sätt. Den sortens förkunnelse har säkert bidragit starkt till att även många troende förkastat tankarna kring ett uppryckande hur man nu än ska tolka det.  Hur som helst skrev Paulus det för att trösta troende(!) inte för att skrämma icketroende! Och aldrig ska ångest vara orsaken att man börjar tro, anser jag och det gäller då i allra högsta grad barn. Tror inte ens att det blir på riktigt då! Kärleken har inget med rädsla eller ångest att göra helt enkelt! Hur som helst känns det mycket sorgligt att det gick som det gick... 

Hennes upplevelser och tankar kring tungotal och Ulf Ekmans favoritord "chakabahaja" i det sammanhanget och hur andra mer och mer tog över det ordet kändes på något sätt lite skrattretande och avslöjande. Undrar vad Ekman själv skulle säga om det. Även om jag tror på själva fenomenet "tungotal" är det samtidigt ett område där det väldigt lätt kan förekomma fusk. Svårt alltså..

Lena beskriver hur hon lärde sig tänka kring sexualitet i frikyrkan som ung och redovisar detta på ett ärligt sätt, tyckte jag när jag läste det. För egen del verkade hon inte vara så väldigt positiv om den lössläppta sexualiteten om man läser mellan raderna.... och det kändes som om hon innerst inne ändå erkände värdet i det hon hade lärt sig om sexualitet som barn. Men när även de som står henne närmast visar att de själva har svårt att vara är ett bra exempel på det området, då är det lätt att ge upp en sådan moral... 

Lenas pappa skildras inte direkt som en inkännande pappa som hade förståelse för hennes problem; dock förändras detta med tiden på grund av alla svårigheter som han råkar ut för även om de till viss del möjligtvis kan uppfattas som självförvållade. Ärligt sagt känner jag en viss sympati för honom och det som han gått igenom som människa: att vilja hålla fast det man tror på men ändå ha svårt att hantera i olika situationer; är inte det djupt mänskligt? Livet är faktiskt inte enkelt, inte ens om man är kristen ....

I slutet av Lenas berättelse fick jag en känsla som om hon ändå skulle göra en helomvändning till tron ändå. Det kan vara så att man fått sympati för henne och helt enkelt skulle önska det. Svårt att säga! Det bara kändes så när jag läste det. Lena hade nog behövt stöd av mogna kristna som skulle tåla ifrågasättande men ändå på ett visligt sätt kunde hantera hennes tankar och frågor. Det gör mig ont att de tydligen fattades...

Något som också kändes ärligt - betydligt ärligare än de flesta ateister annars brukar vara som jag träffat och diskuterat med - var insikten att just på kristna konferenser förekommer inget bråk, polisen behöver heller inte utreda några brott. Trots all hennes kritik mot den kristna tron erkänner hon alltså värdet av att leva som kristen fast hon inte själv känner sig ha någon grund för det längre! Det var ändå starkt! Det gällde även beskrivningen av att hon återigen gick på frikyrkomöten till sist söndag efter söndag och samtalet hon förde med evangelisten kring det. Hennes sanningsnit går det verkligen inte att tvivla på. 

De sista sidorna där hon gör sig av med samvets-ormen som hon känner kring halsen upplevde jag dock som lite konstlad, med all respekt, vill jag dock tillägga. Till sist intar hon nämligen också Paulus roll och gör honom till någon som blir luddig, ja så luddig att hon tycker sig kunna känna sig frälst genom att tro på tillvaron och låta den kristna tron vara för vad den är. Naturligtvis hade jag kunnat vara trevlig här och inte nämna detta, men då skulle jag i så fall inte stå i Sanningens tjänst. Jesus är Sanningen, Vägen och Livet. Den som har Sonen (Jesus) har Livet, den som inte har sonen har heller inte livet. Det måste också bli sagt, även om kanske inte alla gillar det...

Det ska dock inte få vara sista ordet. Det kan ju låta hårt fast det på djupet inte är det. Det ger först och främst tydlighet.

Personligen uppfattar jag Lenas uppgörelse sist i boken som något i linje med det Petrus gjorde när han trängdes och förnekade Jesus och gjorde tydligt och klart att han inte kände den mannen... men titta på Jesus reaktion: han vänder sig om och ser på Petrus. Jag hoppas att även Lena eller vem som helst som befinner sig i en likadan situation ska våga se in i dessa kärleksfulla ögon...

Vilken Jesus kan tros vara den sanna?

Jag har ingen tatuering och planerar heller inte att skaffa någon. Men jag möter många unga kristna som har hakat på tatueringstrenden och när jag träffar en ung man med orden "Jesus dog för mig" inristade på ryggen kritiserar jag inte hans smak.

Vad man än tänker om tatueringar kan man inte ignorera det som står i Uppenbarelsebokens nittonde kapitel där Johannes i vers 16 skriver om Jesus att han har ett av sina namn inskrivet på låret: "Konungarnas konung och herrarnas herre."

Johannes skildring är allegorisk och detta syftar sannolikt inte på en tatuering. Men budskapet är tydligt: Jesus är herre.

I vår tid väljer folk vad de vill tro om Jesus utan att acceptera hans fulla identitet. De utformar en gud efter egen smak och klistrar Jesusetiketten på honom. Här är några exempel på falska Jesusversioner:

1. Rolex-Jesus, som lovar hälsa, välstånd och lyxbilar. Men de som tjänar mest på honom är framgångspredikanterna som kräver tionde.

2. Jultomte-Jesus, som finns långt borta och sällan kommer på besök. Hans kärlek är beroende på hur du uppför dig. Om du inte har varit alltför stygg får du vad du önskade.

3. Harfots-Jesus, som fungerar som en amulett. Man behöver inte känna honom personligen men om man går i kyrkan några gånger om året eller har en bild av honom på väggen så klarar man sig när hemska saker händer andra.

4. Oprah Winfrey-Jesus, som är mjuk och gullig och anpassar sig till vars och ens andliga önskemål. Han fungerar som en andlig bartender som blandar en cocktail av buddhism, hinduism och hedonism. Han ber dig äta, dricka och vara glad eftersom alla religioner leder till himlen.

5. Den kämpande fundamentalist-Jesus, som alltid är arg, särskilt på homosexuella och förvärvsarbetande kvinnor. Han är ständigt beredd att låta en jordbävning ödelägga USA och gillar egentligen inte andra länder heller.

6. Liberale Jesus, som liknar nummer fyra men som är mer respektabel. Det är OK att formulera om Bibeln så länge du har kavajen på i kyrkan och alltid sjunger vers ett, två och fyra av varje psalm.

7. Rockstjärne-Jesus, som struntar i vilket liv du lever under veckan eller vem du går till sänts med men som vill att du är häftig i kyrkan. Musiken ska vara hög och predikan full av videoklipp. Ord som synd och helighet är förbjudna. Sådant är inte coolt.

8. Republikanska Jesus, som visade sig med George Washington och Ronald Reagan. Han är beredd att släppa på reglerna och låta konservativa politiker och publikaner komma till himlen, om de lovar låga skatter och fri tillgång till vapen.

9. Demokratiske Jesus, som rider på en åsna och fördelar välstånd, hälsovård och stimulanspengar till alla som är trötta och tyngda av bördor. Det går bra att tala om Gud i anföranden så länge inte ordet synd nämns eller någon intressegrupp utmanas.

Det finns fler falska versioner av Jesus. Men vad vi behöver göra är att lära känna, hylla och proklamera den verkliga Jesus, han som dog för oss, kungars kung och herrars herre. Låt oss berätta om honom för alla så att de inte behöver bli överraskade när jordelivet är slut.

Ovanstående artikel har skrivats av J Lee Grady. Den var så bra att jag publicerar den även här. Tidigare publicerat i Dagen som gästkrönika

En rolig bok om fornkyrkan

Allt som oftast upplevs böcker om den tidiga kyrkan som rätt tråkiga och svåra att ta sig igenom. Så är det dock inte med boken som jag läste nu i helgen "Allt du skulle vilja veta om fornkyrkan men inte vågat fråga om" av Josephine Laffin. 
Bokens upplägg är väldigt humoristiskt. femton kapitel följer en grupp människor som går en kurs i kyrkohistoria. De har alla helt olika bakgrunder och reagerar också väldigt olika kring det som tas upp i de femton kapitlen. Jag anar att de flesta som läser den här boken känner igen sig mer eller mindre i de olika deltagana i kursen även om det är helt klart att alla är ganska stereotypiska i sitt sätt att resonera, men jag tror att Laffin har kunnat återge dessa reaktioner på ett ytterst värdefullt sätt. 
I boken diskuteras flitigt kring vad de första kristna syslade med och hur hedningarna reagerade, om statsmaktens reaktion, den hellenistiska kulturen, om renlärighet kontra kätteri, kvinnornas roll, om Jesus va Gud eller bara gudomlig, kristna attityder kring krig och våld, om munkväsendets framväxt och Augustinus bekännelser. Ska man läsa något om den tidigaste kyrkohistorien då kan den här boken varmt rekommenderas! 
Boken är tyvärr slutsåld..

Myndigheterna vägrar registrera människorättsadvokat som saknad person

På MXps väldokumenterade blogg om orättvisa, kristenförföljelse och en del annat fanns en artikel som jag gärna hänvisar till. Den handlar om människorättsadvokaten Gao Zhisheng som har varit försvunnen sedan längre tid men som Kinas myndigheter INTE VILL registrera som försvunnen .... Marknadsvärde går ju före människovärde? Läs gärna mer om honom.

Min reflektion är att vi först och främst behöver be för Gao Zhisheng och för Kina som nation som lider under svår orättvisa av sina myndigheter. Bön är oerhört betydelsefull. Genom tron får vi hålla fast vid det!! Sen kan vi faktiskt påverka också genom att låta bli att köpa produkter från Kina. Överväg att låta sådana nyheter påverka dina inköp! Jag vet, det är verkligen inte lätt! Men när alla bara fortsätter tänka på sina egna konsumtionsbehov och egen ekonomi kan Kinas myndigheter göra precis som de vill! Eller har det kanske gått redan alledeles för långt och har vi redan blivit så beroende (förslavade) av alla prylar som tillverkas i Kina att vi knappast längre kan påverka på det sättet? Det betyder att Kina i ett senare skede till och med kan påverka vad du säger/tycker här i Sverige när hela vårt liv blir beroende av Kinas produkter och Kina kan ställa krav på Sverige för att överhuvudtagit leverera produkter! Det är fortfarande bara en tanke .... men snart kan det vara för sent!

"Ingen är odödlig" - Simone de Beauvoir

Redan som tonåring läste jag boken "Ingen är odödlig" av Simone de Beauvoir. Jag minns att jag redan då tyckte att boken var väldigt fascinerande. Efter många år har jag nu återigen läst boken.

I bokens ramberättelse möter vi en ung kvinna som är otillfredställd med sitt liv. Snart möter hon en man (Fosca) som uppför sig på ett mycket speciellt sätt. Hon tycker dock att mannen verkar spännande och börjar umgås med honom. Efter en tid avslöjar mannen sin hemlighet för henne när han börjar berätta om sitt livsöde. Det visar sig att Fosca föddes på tolvhundratalet i den norditalienska fiktiva staden Carmona. Han är stadens makthavare. Flera makthavare före honom har stupats eller mördats och han känner att livstiden inte riktigt räcker till för att kunna uträtta det han vill uträtta med sitt liv. Under en period då staden belägras av fiender kommer han över ett odödlighetselixir som han avrådas att dricka men han gör det ändå. Hans fru och barn åldras och dör men inte han. Han strider för sin stad, bygger upp den, men känner allt oftare hur meningslöst det är med allt han företar. En tanke som gång på gång återkommer i boken lyder: "Nyttar till vad? För vem?"

När han senare på nytt får en son gör han allt för att hans son ska ha det så bra som möjligt. Mot sin pappas vilja väljer han dock att strida, satsar sitt liv och dör. Fosca känner hur han helt hamnat utanför det vanliga livet. Han känner sig om en död och mycket ensam. Boken skildrar olika tidsepoker där Fosca är med. I en av dem blir en kvinna kär i honom. Fosca berättar dock inte om sin hemlighet. När kvinnan efter ett antal år ändå upptäcker hans hemlighet förändras hennes attityd mot honom fullständigt. Tankarna från båda håll utgör mycket fängslande läsning.

Boken är skriven utifrån ett existentialistiskt sätt att se på livet och ju längre jag läser desto mer blir jag beklämd av Foscas självvalda öde: fast han lever är han ändå död.... Allt arbete som utförs blir tillintetgjort och allting får likgiltighetens färg. Simones filosofi är att alla enbart kan och ska handla i enlighet med sitt eget samvete utan att bekymra sig om konsekvenserna. Hon redogör dock inte samvetets härkomst eller status. Fråga inte, det finns ändå inga svar ....

Boken påminner på ett eller annat sätt om den lilla boken Predikaren som finns med i Bibeln där kung Salomo som kallas för den visaste människan som någonsin levt på jorden gör en del upptäckter om livet som ger honom övertygelsen att allting är fåfängt. Allt vad människan företar förlorar förr eller senare sitt värde och leder ingenvart... även om han kommer fram tilI en annan slutsats i bokens slut.
När Fosca har berättat färdigt, finns inget kvar att säga och Fosca lämnar den unga kvinnan åt sitt öde, utan hopp, utan verklig framtid. Bokens sista mening slutar inte ologiskt med ett skrik...
Simone de Beauvoir hade någon sorts särbo-relation med Jean-Paul Sartre där båda krävde maximal frihet; de gifte sig därför aldrig. Hans död år 1980 kändes oerhört tung för henne. Sex år senare dog hon själv i lunginflammation, kroppsligt helt slut och förstörd på grund av ett alkohol och amfetaminmissbruk.
När jag tänker på samhället kan jag inte komma ifrån att det existentialistiska tankegodset har spritt sig även om skepnaden kan ha bytt form. Jag anar att det döljer sig bakom människans rastlösa arbets och köpnarkomanin, där hon verkar vara ute efter ständigt nya upplevelser, på jakt efter lycka som visar sig ha mycket gemensamt med skuggan och där de innersta frågor om livets mening aldrig får något svar.... Så djupt tragiskt!

Frågor till de som tror på Collins "Evolutionens Gud"

Darwinåret! Ännu mer än vanligt hörs namnet Darwin. Under året har jag fördjupat mig i frågorna lite mera, även om det naturligt är allt för omfattande att verkligen kunna ta till sig allt. Som Jesustroende är det viktigt för mig att bedöma huruvida vetenskapliga tankar om hur livet kan ha kommit till kan tänkas vara i överensstämmelse med Bibelns tankar.

Jag har nu läst Collins bok "Evolutionens Gud". Och visst, Collins kan inte sägas vara vem som helst! Han ledde det stora genomprojektet på ett förtjänstfullt sätt. Han har tidigare varit ateist, men genom att läsa Lewis bok "Kan man vara kristen?" har han ändrat livsinriktning och blev kristen. Collins tror på Gud men också på evolutionen. Tonen i boken upplever jag som varm och positiv, men har alltjämt lika svårt att behöva förkasta en del av Bibelns budskap för att också kunna tro på evolutionen. Tillsammans med otaliga kristna tror jag att Bibeln är det gudagivna budskapet till oss om frälsning och som börjar med historien om livets uppkomst. Det känns tyvärr även hos Collins att jag skulle behöva förkasta Bibelns början som osann för att kunna tro på en Gud som skulle använt sig av evolution, m.a.o. man behöver enligt honom läsa och tolka texterna så att de bekräftar nutidens vetenskapsuppfattningar, som dock om tio år kan vara rejält förändrade, men ingen säger om tio år "förlåt!! Vi hade faktiskt fel för tio år sedan! Man anpassar det som är "absolut" sant till vad "vetenskapens" uttolkare anser att det är (för tillfället). 

I tidningen Dagen läste jag förra veckan några reflektioner kring bokens innehåll som jag här hänvisar till Åström, Björk. Jag anser att vi måste vara försiktiga med att omfamna varenda kristens tankar på grund av en vacker akademisk titel och inte tro att det måste vara okay det han skriver på grund av den titeln. Låt oss tänka och granska tankarna utifrån Bibelns tankar! Troende som anser att de har skäl att tro på en evolution som är ledd utav Gud skulle jag därför vilja ställa en del frågor härunder. Kanske vi kan förstå varandra utifrån ett samtal om det.

Det handlar om följande frågor:

1. Allting mycket gott?

Hur kan Gud säga att allting var mycket gott (1 Mos.1:31)? Tänk er en gud som skapat människan genom en årmiljoners lång kedja av dödande, ätande, konkurrens och utslagning av de svagaste. Hur kan man kalla detta för ”mycket gott”?

2. Adams synd orsakade död och förgängelse men ska vi ska befrias ifrån den (Rom.8) eller har vi missförstått det hela?

Om fossiler som pekar på död, sjukdom och blodutgjutelse redan fanns innan människan existerade, då kan det ju inte vara sant ”att skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen” som orsakats av Adams synd. Se 1 Mos.3:17,18 ”Därför …. förbannad för din skull....”

Rom.8 säger: ”Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om 21 att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. 22 Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas.”

Enligt evolutionisternas sätt att se på det hela har väl förgängelsen funnits sedan tidens början?

3. Har inte Jesu lidande och död varit förgäves om nu död och lidande INTE orsakades av Adams synd och förbannelsen som följd?

Hur kan Jesu lidande och död ta bort syndens straff och ge oss evigt liv, som Bibeln säger här:

”Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande.” (1 Kor.15:21,22)

4. Problem som uppstår om berättelserna i 1 Moseboken om skapelsen, syndafall, nationernas ursprung, floden och Babelns torn inte skulle vara historiska.

De är ju skrivna som historiska berättelser (se speciellt 1 Mos.2:4) och erkändes av Jesus som historiska. Konsekvensen måste nödvändigtvis vara att vi inte kan lita på det Jesus har sagt! Men om vi inte kan lita på det Jesus sagt, vad kan vi då överhuvudtaget lita på i detta liv?

Vilka impopulära Bibelavsnitt ska vi räkna med ska förvisas till historiens skräpkammare härnäst?

5. Är det verkligen trovärdigt att förkunna ett evangelium i vilket Gud är sällsynt inkonsekvent, opedagogisk och slösaktig med mänskliga resurser?

Skapelseberättelsen talar om sex dagars skapelseaktivitet där det ingick en kväll och en morgon, något som upprepas gång på gång. Men enligt evolutionisterna är skapelsens ordning helt fel. Skulle då inte Gud inspirerat en berättelse som överensstämmer med den evolutionistiska ordningen om Han verkligen använde sig av evolution eller följde evolutioniska tankesätt i skapelsegärningarna? Dessutom skulle ju Gud vilselett oss katostrofalt och gjort sig själv en björntjänst! För vi troende har ju lagt förhållandevis mycket tid på att hålla fast vid den bibliska skapelseberättelsen och då skulle vi försvarat något som Han inte alls vill att vi skulle försvara!! Det har dock försvårat möjligheten att ”marknadsföra” evangeliet och detta helt förgäves!! En sådan Gud har jag faktiskt svårt att tro på!

Om Skapelseberättelsen ska tolkas på ett sådant totalt annorlunda sätt än det som står, hur ska vi då kunna veta hur vi ska tolka resten av Bibeln? Hur kan vi då veta om de historiska berättelserna om Jesu liv, hans död och uppståndelse kanske också behöver tolkas helt annorlunda? Kan vi överhuvud taget veta något med säkerhet om Bibeln skulle behöva en sådan flexibel tolkning?

6. Behöver vi verkligen försöka försona Gud med dem som inte vill veta av honom?

Eldredge, en känd evolutionist har sagt: ”Darwin lärde oss att vi kan förstå oss på livets utveckling med hjälp av enbart naturalistiska termer utan att behöva någon Gud eller något gudomligt.

Är det i filosofisk mening inte inkonsekvent att försöka försona Gud med evolutionen?

Om Gud skapade allt genom evolutionen, något som gör honom till synes överflödig, hur ska vi då förstå och erkänna hans eviga kraft och gudomlighet för ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.” Rom.1:20.

Evolutionen är planlös och mållös. Bibelns Gud kännetecknas av planering och målinriktning. På vilket sätt kan detta stämma överens? Vad har Gud att göra i en evolutionär värld, som gör honom till en överflödig hypotes?

Du är välkommen med dina reaktioner!

Göran Skytte - Omvänd

Göran Skyttes bok "Omvänd" har jag i princip sträckläst. Det var mycket intressant att se vilken livsändring han har gjort från att först vara vänsterradikal till att nu vara typ resande evangelist...

Det är märkligt hur människor kan ändra sig. De som man aldrig skulle tro att de skulle bli annorlunda kan tydligen ändra sig totalt.

För den som undrar hur en sådan ändring går till är det säkert intressant att läsa denna bok. Varje sådan berättelse är unik, även om man känner igen vissa delar från andra berättelser.

Speciellt hans avskalade ärlighet gillar jag. Att kunna se sin egen litenhet och komma tillrätta med den är något stort... Det är alltså mycket som man gläder sig åt i boken.

Han skriver om Guds död i media och om dennes återkomst och bara att läsa det är väldigt intressant. Att sedan få inblick i hur han som person resonerar under tiden han förändrar och successivt intar nya ställningar på trons väg är verkligen upplysande att läsa om.

Det är dessutom en bra bok att ge bort till någon som drar sig för att läsa kristna böcker eller för att gå till kyrkan. Jag rekommenderar boken! Läs den!

"Vägen genom" Torgny Wirén

Redan tidigare läste jag Torgny Wiréns båda romaner -Om änglar kunde tala, Alexandra- och andaktsboken ”Under ytan” som jag alla tyckte mycket om. Nu fick jag alltså tag i hans första lilla bok där han på ett öppet sätt talar om hur han brottats med tvivel och sanningshalten i bibeln. Boken kom ut 1987 så den var lite svår att få tag i även om boken brukar finnas på bokbörsen.

Det som jag mest uppskattar hos honom är hans genomgående ärlighet. Han skrev som det var och gav uttryck för tvivel och allt han upplevde åren innan han skrev sin lilla uppgörelsebok.

Han berättar om sitt samtal på ett tåg med en förbittrad Jude som blev av med hela sin släkt under holocausten. Man följer honom i tankarna när han läser olika filosofer och deras resonemang och hur han senare förkastar tron helt och hållet. Men när han väl skakat av sig allt som hade med Gud att göra och försökte förstå sig på omvärlden, fick han konstatera att han hade ”kejsarens nya kläder” på sig : han kände sig naken, tom och utan några som helst relevanta utgångspunkter för livet.

Mötet med apologeten Francis A. Schaeffers tankar gjorde att han fick tänka om helt: ”Tårarna strömmade ner från mina kinder. För första gången hade någon uttryckt den ohyggliga fattigdom och den avgrundsdjupa själens armod jag så oerhört påtagligt erfor.” (sida 25).
Därmed var dock boken inte slut! När han börjar läsa teologi möter han tviveln nästan mer än innan. Frågor kring ”fel” och "motsägelser" i bibeln, teologernas kritisk-historiska bibelsyn där det inte finns plats för en gud sedan rationalismens positivism har strukit honom fullständigt ur det vetenskapliga arbetet och mycket mer, försöker krossa hans ynka, nyvunna tro. Han ger dock inte upp och biter sig fast, läser, studerar olika sätt att se på frågor som uppstår när man läser bibeln.
Och naturligtvis hittar han inte svar på varje fråga man kan ställa men … efter en omskakande andlig berg-och-dalbaneresa inser han att han faktiskt har en grund att stå på.

Boken är mycket välskriven, rentav spännande … Läs den! Vill du läsa ett annat omdöme? Läs den här.

Ismaels barn

Läste en mycket intressant liten bok "Ismaels barn" där flera muslimer utifrån olika stränga eller mindre stränga sammanhang kom i kontakt med kristna och den kristna tron. De berättar om hur de brottats med tankar och upplevt flera svårigheter. Alla berättelser är från araber i Egypten, både män och kvinnor.

Boken ger värdefull insikt i arabernas sätt att tänka utifrån sin kultur och religion.

Det som gällde egentligen alla var att man inte fick tänka själv, inte fick ställa ärliga frågor om det de brottades med i tankarna. Detta försvårade deras kamp mot den inre befrielse som de var på sitt sätt så ivrigt letade efter.

En berättelse handlade om en kille som var otroligt fanatisk - vi skulle nog räkna honom som terrorist. Han berätter om hur han först mördar, förtrycker kristna, liksom gör allt för att göra livet svårt för dem. I islamistgruppen där han arbetar fick han uppdraget att utifrån Bibeln ta fram bevis att kristendom bygger på förvrängda skrifter och bygger på en lögn. Det blev en svår process och i början avskydde han verkligen uppdraget men ju mer han letade efter motsägningar och fel destomer började han fundera kring sin egen tro.

Tyckte att berättelsen var mycket läsvärt. Ett utdrag av berättelsen går faktiskt att läsa på nätet.

Gud och Nietzsche död

Nietzsche år 1882:        Gud år 1900:

Gud är död!                    Nietzsche är död!                              

 

Blev till genom våldtäkt ....

Hamnade på en hemsida där jag såg affischen här bredvid!

Visst har vi hört det många gånger.... abortmotståndare har tyckt att de kan tänka sig abort i vissa undantag: incest och våldtäkt....

.... men varför skulle inte den här flickan fått leva? Hennes enda brott var att hon blev till efter att hennes mamma blev våldtagen... 

Och varför ska mamman pressas att göra abort efter en sådan händelse? Varför ska barnet behöva få sitt liv utsläckt därför att pappan begick ett brott?

Mamman är värd att få all hjälp att kunna behålla sitt barn och om hon inte vill det, varför inte adoptera bort barnet då? Det finns många som vill ta hand om det lilla barnet! 

"Feminists for Life" finns nog bara i USA men det finns några möjligheter att få bolla sina frågor eller prata om sin ångest... Titta här, här och denna länksida...

Ett otroligt foto!

Helt otroligt! Titta noggrant på bilden! På den ser man hur livmodern tagits ur moderns kropp och hur det skurits en liten öppning i livmodern. En ytterst smal liten hand som tillhör ett 21-veckors embryo tog sig plötsligt ur öppningen och greppar kirurgens finger!! Fotot har tagits under en ryggmärgsbråckoperation i Nashville, Tennessee (USA) i augusti 1999 och kirurgen var Dr. Joseph Bruner.

Operationen genomfördes helt i den lilla öppningen i livmodern som syns på fotot. Målet var att förhindra allvarlig hjärnskada. Den sorts operation var den 54e i tur och ordningen av kirurgteamet.   

Den djupt troende mamma Julie Armas hade kunnat låta abortera embryot men valde bort den möjligheten. Julie och hennes man fick kontakt med kirurgen som föreslog operationen. Utan operation skulle barnet inte ha överlevt. Operationsriskerna var dock stora och ifall det skulle bli komplikationer skulle barnet inte kunna överleva utanför livmodern.  

Läs den mer detaljrika originalberättelsen på engelska här/här .

Är skapelsetro viktig?

Denna fråga har sysselsatt kristna under många år och frågan har fått olika svar.

Ganska så många kristna tycker sig kunna länka ihop skapelsetron och utvecklingsläran. En del tycker att det inte går.
Varför skulle man dock inte kunna tro att utvecklingsläran är den vetenskapliga varianten av bibelns första kapitel? Skapelseberättelsen som nämns kan man ju tolka som en poetisk berättelse och varför skulle man avkräva en bokstavlig förståelse? Det är så klart viktiga frågor som ska bemötas.

Samtidigt ska man också ta upp den motsatta fråga varför inte skapelseberättelsen kan tas på alvar. Eller också ska man ställa sig frågan varför skapelsetron ska betraktas som viktig. Det är denna fråga som jag vill ta upp här.

1) För det första lär det enligt undersökningar vara ett uppenbart hinder för ungdomar och även vuxna att tro därför att de betraktar att Bibeln måste ha fel när nu utvecklingsläran ger klart ”bevis” att livets uppkomst har gått till på annat sätt än vad gammalmodiga, outbildade bibeltroende har påstått under så många år, för har Bibeln fel på denna punkt, hur trovärdig är då resten av Bibeln?
Och låt oss vara ärliga, vem vill riskera att betraktas som oupplyst? Frågan är därför oerhört viktig om Bibelns skapelse och syndaflodsberättelse håller även för en vetenskaplig prövning. Svaret är att många välutbildade vetenskapsmän både i Sverige och i andra länder tror att det gör det! Därför är det tragiskt att så många upplever skapelsetro som en stötesten som förhindrar dem att ge Gud en chans i sina liv. Därför måste kristna bemöda sig att fördjupa sig i vad bibelns berättelser verkligen säger för att förstå att detta är något helt annat än vad evolutionsläran står för. Skapelsetron behöver därför betonas mycket mer bland kristna!

2) För det andra är utvecklingsläran oförenlig med Bibelns Gud. Tänk, om gud skulle ha skapat genom en mångmiljons kedja av dödande, ätande, konkurrens och utslagning av de svagaste. När sedan Jesus, guds son kommer till jorden och uppmanar oss till kärlek och omsorg om de svaga, så står ju dessa saker istark motsats till varandra! Varför skall jag plötsligt ta hand om den svage, när hela min existens som art beror på att jag tidigare slagit ihjäl honom? Och inte nog med detta. Bibeln talar om för oss att döden är ett resultat av människans synd. Men hur kan den vara det? Döden har ju funnits på jorden i miljoner år innan människan trädde in på scenen. Gud blir alltså även en lurendrejare. Och varför dör Jesus på ett kors? Gör Han det för att rädda oss från döden som ju bara är Guds egen metod att skapa oss? Plötsligt är Gud också inkonsekvent. Och vem vill stå i relation till en blodtörstig, schizofren och inkonsekvent lurendrejare? Inte jag i alla fall. Evolutionsläran är totalt oförenlig med Bibelns budskap om vem Gud är.

3) Och för det tredje leder utvecklingsläran till en del ganska så otrevliga etiska konsekvenser. Enligt denna lära befinner sig ju allt liv på olika utvecklingsnivåer, allt från amöban till människan. En mycket berättigad fråga att ställa blir då om individens utvecklingsnivå har något med dess värde att göra. Svarar vi “ja” på frågan står rasismen om hörnet. Sannolikheten att alla idag levande människoraser kommit exakt lika långt i den antagna utvecklingen är ju obefintlig. Då blir tanken om alla människors lika värde ett önsketänkande istället för att konsekvent följa på den grundsyn vi har. Om vi istället svarar “nej” på frågan om värdet har med utvecklingsnivån att göra så reduceras människan till ett djur. Även om hon kommit en bit längre i utvecklingen så ger detta henne inget unikt värde i förhållande till djuren. Med utvecklingsläran som grund står vi alltså inför ett val mellan pest och kolera - antingen rasism eller en utsuddning av det unika i människovärdet tillsammans med ett överdrivet upphöjande av djur. Därför är det inte ett dugg underligt att båda dessa trender är så tydliga i vårt samhälle idag. De är bara en naturlig konsekvens av den grundsyn på vårt ursprung som vi valt. Som kristna och skapelsetroende behöver vi inte hamna i detta dilemma. Vi är alla Guds avbilder med samma värde och med ett unikt värde i förhållande till djuren. Med denna grund kan vi sedan konsekvent och effektivt bekämpa både rasism och olika former av urspårad, militant upphöjande av av djurarter.

4) För det fjärde blir tron något väldigt tveksamt om man hela tiden ska behöva sätta frågetecken när man läser bibeln. Så klart menar jag inte att säga att man ska läsa allting bokstavligt, vissa bibeldelar är ju poesi, allting är heller inte menat att tillämpa under den här tiden. Hur man ska läsa lär man helt enkelt genom att läsa utan en massa förutfattade meningar. Speciellt när andra delar av bibeln citerar skapelseberättelsen som händer vid flera tillfällen och det utifrån sammanhanget blir klart att det ska uppfattas precis så som det står då vet vi att vi är i gott sälskap när vi gör likadant. Ytterst blir det nämligen frågan om vi tror oss kunna tolka eller stryka lite hur som helst och ändå hålla fast vid frälsningsbudskapets sanning!

På grund av dessa orsaker är det viktigt med skapeletron!

En del av ovanstående tankar har jag lånat av Anders Gärdeborn

Livshjälp - inte dödshjälp!

Nyligen inbjöd folkpartisten Eva Flyborg riksdagens ledamöter till ett tvärpolitiskt nätverk för dödshjälp – ett initiativ som fick mycket uppmärksamhet. Frågan om dödshjälp är ju utan tvekan en av vår tids ödesfrågor.

Som en respons arrangerades därför förra veckan ett seminarium i riksdagen med rubriken ”Livshjälp – inte dödshjälp!” Som inbjudare till seminariet stod Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svensson och Mikael Oscarsson, riksdagsledamot (kd) som också sitter i SEA:s styrelse. Vid seminariet medverkade Anders Milton (läkare), Torbjörn Larsson (läkare, Ersta diakoni), Georg Engel (läkare, Ersta Hospice) och Barbro Gregorsson (DHR - De Handikappades Riksorganisation).

Den kristna människosynen ger starka argument att värna livet från början till slut. Utgångspunkten för seminariet var emellertid inte specifikt kristet; det finns också många allmänmänskliga argument för en kamp mot aktiv dödshjälp.

För det första skulle en lagstiftning om aktiv dödshjälp leda till att ett antal personer skulle uppleva en yttre press att få hjälp att dö. Ponera att en äldre person med flera svåra sjukdomar får det dystra beskedet att en elakartad tumör har fått fäste i hjärnan. I ett sådant läge är det lätt att se sig själv som en ekonomisk belastning för samhället, men kanske också som en allt större belastning för de anhöriga. Om samhället då visar sin ”hjälpsamhet” att lyfta av den upplevda belastningen är det rimligt att anta att ett antal personer skulle hörsamma ”erbjudandet” – men inte för att man själv vill utan för att inte vara andra till besvär.

Anders Milton menade att känslan av att ”jag kostar bara pengar” finns redan idag hos en del äldre, sjuka och handikappade. Med en lagstiftning om aktiv dödshjälp skulle samhället bejaka de känslorna istället för att med full kraft visa att människovärde inte mäts i kronor och ören. Öppnar vi dörren för aktiv dödshjälp erbjuder samhället inte enbart ett nytt alternativ, utan påverkar också människor aktivt till att välja sin död genom en normerande lagstiftning.

För det andra skulle relationen mellan patient och läkare bli väldigt osäker. Läkarens uppgift idag är att bota, lindra och trösta. Skulle läkare dessutom i vissa fall döda blir uppdraget minst sagt motsägelsefullt. Erfarenheterna från Holland, där aktiv dödshjälp har funnits sedan 2006, visar att handikappade väljer att inte uppsöka läkarvård, eftersom de är rädda för att de skall få dödshjälp, enligt Barbro Gregorsson från DHR.

För det tredje kan man alltid lindra smärta. Läkarna i panelen var eniga om att smärtlindring alltid går att ordna och i värsta fall kan man söva ner patienten genom s k terminal sedering.

För det fjärde skulle en lag om aktiv dödshjälp innebära ett sluttande plan. Anders Milton lyfte fram att 600 personer dödas varje år i Holland genom dödshjälp, utan att de själva har bett om det. Ofta är det senildementa och svårt handikappade barn som drabbas. Kriteriet för dödshjälp är i Holland att man skall vara ”obotligt sjuk med outhärdligt lidande”. Det krävs således inte ens att man är döende. En lag om dödshjälp kommer oundvikligen att förändra synen på människans värde och tänja på gränserna.

För det femte går känslor upp och ner. Torbjörn Larsson, från Ersta diakonigård, lyfte fram kirurgen Claes Hultling, som bröt nacken och hamnade i rullstol efter en svår dykolycka. Claes kommentar, med lite distans till olyckan var: ”Efter olyckan hade jag velat slippa livet, men tack och lov var det ingen som ställde frågan”.

När man får ett svårt besked kan framtiden te sig oöverstiglig, men nästa dag kan den känslan vara förbytt i en tacksamhet till livet. Det här visar att om samhället ”ställer frågan” så kommer vissa människor att fatta ett oåterkalleligt beslut om att dö – mer baserat på tillfällig känsla än fakta. Barbro Gregorsson från DHR sade att ”vår erfarenhet av svåra situationer är att livet alltid har ett värde”.

För det sjätte finns det nästan ingen efterfrågan alls på dödshjälp. Georg Engel från Ersta Hospice, och med många års erfarenhet som cancerläkare, menade att han inte såg någon efterfrågan av dödshjälp. Tvärtom ser han en lust att leva bland dem som lever i livets slutskede. När vi är medvetna om att livet går mot sitt slut blir varje dag så mycket mer värdefull.

Erfarenheter från bl.a. England visar att det är när den palliativa (lindrande) vården lyfts fram och ges resurser, som efterfrågan på dödshjälp avklingar. Låt oss inte göra aktiv dödshjälp till ett alternativ, utan låt oss istället lyfta fram den palliativa vården och erbjuda människor livshjälp.

(kopia från SEA, Lukas Berggren)

evolutionen och bibeln

Det känns som om det blir allt mer vanligt att kristna accepterar evolutionens tankar inom skapelsens berättelse. Det har jag förståelse för. Frågan om det går att kombinera bibeln och evolution är ju inte lätt! Är man varken teolog eller biolog så är det nog säkrast att inte uttala sig för tvärsäkert och det kan vara klokt det. Det är bra med ödmjukhet.

Dock blev jag positivt överraskad av Carl Gustavssons artikel "Evolutionen har inte någon biblisk grund". Ajaj! Hur vågar man! Ja, det är ju ganska så tabubelagt att uttala sig på ett sådant sätt. Gör man bort sig och håller fast vid såna tankar får man räkna med en ordentlig pajkastning. Så får du bara inte tänka. Vi VET ju att livet uppkom för mer en en miljard år sedan skrev en annan oblyg bloggare. Vaddå vet? Är det inte alltjämt så inom vetenskapen att man egentligen inte alls "vet" något om saker där man bara har teorier som förklaringsmodell eller övergår sådana modeller automatiskt till sanning efter 25 eller 50 år? Finns det inte något som heter att falsifiera teorier?
Hur som helst är jag glad att Carl på ett enkelt sätt tog fram klara tankar varför makroevolutionen INTE passar in i bibelns ram. Det är säkert inte någon icke-troende som är intresserad av hans tankar, men kristna borde läsa hans argument och förstå att vi har en solid grund att stå på när vi påstår att skapelseberättelsen gick till som vi kan läsa om i bibelns första kapitel. Den berättelse hänvisas utifrån flera bibelställen som bekräftar att skapelseberättelsen är tillförlitlig. Vi behöver alltså inte godta en mystificering van skapelseberättelsen för att få den godkänd av vetenskapseliten.

Den store pianisten och vetenskapen

Den farliga maktmänniskan

Boken upplever jag inte så strukturerad som man skulle önska sig. Den består utav 23 små kapitel, där olika egenskaper av maktmänniskor framgår! Jag har försökt att härunder plocka fram det som kan skapa ett helhetsintryck som jag hoppas kan vara till nytta även den som inte läst boken, men kanske ändå inspireras till att göra det efteråt!

Maktmänniskan kan karakteriseras så här:
• Vill vara i centrum för uppmärksamheten.
• Är alltid stridslysten. Ar en riktig debattör och vinner oftast genom sina skarpa iakttagelser och taktiska metoder.
• Har skuldkänslan som främsta vapen: de angriper verkliga fel, men de dramatiserar och överdriver. Maktmänniskor förkunnar inte guds nåd, hur mycket de än predikar med Bibeln i hand. Moralistens största glädje är att vara grym med gott samvete.
• Hot mot självkänslan. Maktmänniskan försöker bryta ner den andres sunda självkänsla och framhäver sig själv som oumbärlig oftast i den grad att de andra helt beroende av en själv och i minsta detalj. Ofta är det män som blir maktmänniskor men i äktenskap har det hänt många män som drivits till sådan desperation att de utnyttjat sin fysiska överlägsenhet och slagit sina plågoandar. Därefter kan hustrun hota med vad hon vill – även polisen. Tyvärr förekommer detta också i kristna kretsar. Även där finns människor som inte känner annat än sin egen oskuld.
• En maktmänniska ångrar sig inte. Det är alltid en annan som är skyldig.
• Hanterar farliga ledarmodeller där han anser sig själv vara guds smordes företrädare. Jämför sig ofta med Mose.
• Oförstående för andras behov. De uppträder som herdar som bara tänker på sig själva (Jud.12)
• I stort behov av stimulans. Angriper vad han kallar livlös och död kristendom i river ner den atmosfär som präglar Andens frukter. Det är inte lätt att genomskåda dessa attacker. Han försöker få fart på församlingen på ett sådant sätt att han själv blir föremål för beundran och vinner mer makt i församlingen.
• Orimliga förväntningar. Maktmänniskan kräver fullt engagemang och vet oftast att manipulera folk så att de ger efter för hans (orimliga) förväntningar. Levande kristendom är annorlunda. Mitt i vår ofullkomlighet och synd kan vi alltid glädja oss åt Jesu Kristi storhet.
• De lurar de flesta. De knyter förbindelser som ser ut som vänskapsband, och de skapar förutsättningar för beroende. Judas säger att de ”är stora i orden samtidigt som de smickrar dem som de kan ha nytta av” (Jud.16) Paulus kallar dem för ”hycklande lögnare” (1 Tm 4:2)
• De förorsakar splittring. De har ordet i sin makt. De börjar klokt och ibland försiktigt. De döljer sin falskhet och lurar dem flesta. Efter en tid börjar oron och splittringen. Människor delas upp i medspelare och motståndare. Fienden pekas ut och striden är igång. De har dubbelspel som livsstil.
• Favoriserar underordningssystem där han som man i familjen skoningslöst kräver att kvinnan och barn ska lyda honom i allt. Det är bara att viljelöst följa efter. Frigörelsen kan vara oerhört smärtsamt. Den som under längre tid har kommit ur vanan att tänka självständigt, göra egna bedömningar, fatta egna beslut och ta ansvar för sitt liv, upplever ofta att världen har blivit en ytterst osäker plats att leva på.
• Driven av maktrus och de svagaste är mest utsatta! De följer satans fotspår när han försöker fresta Jesus ”Om du tillber mig, skall allt detta bli ditt” (Luk.4:6-7)


Varför blir kristna kretsar miljö för maktmänniskor?
• Till Korintierna skriver Paulus som är förvånad över dem ”Ni finner er i att man förslavar er, äter er ur huset, kuvar er, hunsar er, slår er i ansiktet” (2 Kor.11:20)
• Många förkunnare har hamrat in att kärleken, tålamodet och förståelsen är gränslös. De har inte nyanserat, inte förklarat att man kan löpa risk att bli skamligt utnyttjad i kärlekens och toleransens namn.
• En annan orsak är att folk i alltför hög grad har vant sig vid att vara åskådare i kyrkan. Guds barn är oerhört godtrogna. De flesta är fostrade så att de inte kan fatta att somliga ”är bråkmakare och talar om Kristus inte av rena motiv” (Fil.1:17)
• Oftast använder de bibeln i sin argumentation och bygger då upp ett enkelt, teologiskt lärosystem med en mängd orubbliga principer. Detta system kräver deras absoluta lydnad under sken av trohet mot den rätta läran. De människor han får i sitt våld upplever det som att de står emot gud om de protesterar. Tjugo, trettio bibelställen och ett antal specialuttryck som fungerar som slagord får dem att tro att de hittat det centrala i Skriften så att de nästan inte behöver mer. Det är så sekter föds, och det är så sektledare får makt.
Vi behöver förstå att vi ska följa församlingsledare som Gud har satt att tjäna och som avhåller sig från allt skamligt smussel och inte använder knep eller förfalskar guds ord (jfr 2 Kor 4:2).


Hjälp för maktmänniskornas offer
Edin skriver: ”Vi som ger råd får absolut inte vara för snabba att komma med allt för enkla förmaningar. Det är lätt att säga till en stackars människa: ”Håll ut bara, jag ska be för dig, det blir nog bra” och så vidare. Men det räcker inte med goda råd om att stå emot och inte låta sig brytas ner. Den som använder den tonen och skickar i väg en maktmänniskas offer med en klapp på axeln, trycker bara henne ännu längre ner i skorna. Att fly har varit lösningen för de flesta." Kom ihåg att även Josef fick Guds uppdrag att ta med sig Jesusbarnet och Maria för att fly för en despot. (Mt.2:13)
Bästa tips för den som råkat för en maktmänniska är alltså: bryt förbindelserna totalt!
Räkna inte med att maktmänniskor bättrar sig! Skriv inte några brev till dem. All erfarenhet visar att det bara gör saken värre. Maktmänniskan stortrivs som har hur lätt som helst att vända och vrida på det som skrevs så det i slutändan blir brevskrivaren som är värst. Ska man skriva, så skriv rent formellt.

Finns det förlåtelse för maktmänniskor?
Ska barn och äkta makar förlåta sina plågoandar? Ska terroriserade församlingsmedlemmar förlåta dessa maktmänniskor? Ja, det ska de! Jesus har lärt oss att förlåtelsen är gränslös. Men anser man att det är nödvändigt att uttrycka förlåtelsen i ord till maktmänniskan själv, ska man akta sig mycket noga för att ge honom ett nytt redskap i sin maktkamp. Tyvärr har det ofta blivit så att maktmänniskan slår till, fysiskt eller psykiskt. När offret sätter sig till motvärn, får hon höra: ”Du lovade att förlåta allt. Du sade att du skulle vara tolerant. Visa nu ödmjukhet!” Etc etc. ”Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket” Gal.5:1.

Makten och ärligheten

Häromdagen köpte jag boken "Makten och ärligheten – Vi bröt upp från Darmstadt" av Marianne Jansson och Riitta Lemmetyinen.
Jag blev omedelbart fascinerad av boken och läste den inom några dagars tid.
Edin Lövås, bl a känd för sin utmärkta bok "Den farliga maktmänniskan" skrev förordet till boken.
Bakom Mariasystrarnas vackra fasad som visas mot gästerna framgår en oerhörd ensamhet bland enskilda systrar, som de inte kan ge uttryck för på ett ärligt sätt utan att bli beskyllda för olydnad, egen villja etc.
Mariasystrarnas huvudledare Basilea Schlink – en psykologi-doktor!! - uppträder som en maktmänniska på ett sådant manipulerande sätt att jag känner mig bestört av att sådant tydligen förekommer.

Kvinnorna anser att Basileas tankar (som finns med i många citat) i mångt och mycket går tvärs emot bibelns lära och påpekar hur de mestadels är förankrade i hennes "profetior"!
Hon anser bl.a. att systrarna behöver trösta Gud på grund av all synd i världen! (Helt absurt!!) Systrarna ska offra sig helt - ska arbeta gratis från tidig morgon till sena kväll förutom regelbundet nattarbete!! – och lyda ledaren utan ifrågasätta något, för det är lika med att ifrågasätta Gud! Systrarna uppmanas kontinuerligt att göra bot för egna och världens synder för annars räcker inte Jesu offer till!! Orden där Jesus klart och tydligt utropar : "det är fullbordat!" omtolkas på ett sådant sätt att det inte längre betyder att försoningen verkligen har skedd.

Basilea får även uppenbarelser där hon förenas med treenigheten på ett exklusivt sätt som påminner om Kristi-Bruds-storyn i Knutby. Helt uppåt väggarna!

Rent av tragiskt är hur kärleken mot gästerna som alla systrar ständigt skulle uppvisa absolut inte gällde systrarna emellan. De var "tvungna" att anklaga varandra om de märkte minsta tvivel på Basileas lära hos varandra. Detta skapade en spioneriatmosfär som påminner mig om öststaternas tillvägagångssätt då kommunisterna var vid makten!

Hur evangelisk är rörelsen förresten om nåd och förlåtelse i praktiken är något som systrarna ska göra sig förtjänta av genom botgörelse, självuppoffring och genom att ständigt gå in i lidande? Annars skulle nämligen inte Jesu försoningsverk räcka till! Inte konstigt att de här tankarna förorsakade en ständig inre kamp kring egen trosvisshet.

I boken följer man kvinnornas utveckling och på slutet av boken finns också brevet som kvinnorna skrev till Basilea och reaktionen på den.
Den här boken är inte lätt att läsa men ska verkligen betraktas som en varning. Boken har berört med djupt.
Men … det verkligen förbryllar mig att det inte går att hitta någon form av diskussion på nätet kring den här boken. Jag anser boken mycket läsvärd!
Kostar i nuläget bara 29:-. (april-07) hos Libris.