fredag 4 mars 2011

Lena Ringqvist - som en tjuv om natten

Den här veckan läste jag Lena Ringqvists självbiografiska berättelse om sin barndom i en frikyrka i Småland. Hon lämnade frikyrkan, hon lämnade tron, skriver hon. 
Har jag i från början känt mig lite tveksam att läsa en sådan avhopparberättelse så har jag faktiskt hunnit tänka om. Det är oerhört intressant och gripande att läsa hennes berättelse om hur hon upplevt sin tillvaro i en frikyrkofamilj i Småland. 
Tror att jag avstår från att ge en slags sammanfattning av boken. Det har andra gjort som du kan läsa här eller t o m köpa

Berättelsen urformar sig utifrån en tilltänkt rättssal där hon ställer aposteln Paulus till svars för det som hon varit med om i frikyrkan. Själv intar hon inte bara åklagarrollen utan också rollerna som försvarare, vittnet och domaren och regisserar därmed en inre kamp där hon verkligen inte gör det lätt för sig, för det märks att det är på blodigt allvar ...

Jag vill här framförallt redogöra vad berättelsen gjorde med mig som själv är troende. Visserligen är jag inte uppvuxen i en svensk frikyrka men jag är med i en nu och det känns väldigt gott i det stora hela.... men det är alltid bra att våga se på detta utifrån olika vinklingar och därför blev jag nyfiken att läsa Lenas bok.

Det som tilltalar mig mest i berättelsen är att Lena är så genomärlig. Det gillar jag stort! Ärlighet/uppriktighet är ju den viktigtigaste förutsättning för att vi som människor ska kunna samtala på riktigt och kunna möta varandra förbehållslöst. 

Bokens titel syftar på en film som gick i mitten på sjuttiotalet som hette just "som en tjuv om natten". I boken berättar hon lite om filmen och jag kände direkt igen den (såg den i Holland vid den tiden). Hon berättar då att en kompis till henne blev förlamad av skräck efter att ha sett filmen och att hon blev troende, fast bara mycket kort tid och det berodde tydligen på känslan som manats fram efter att ha sett filmen och reaktionen hos ungdomsledarna efter filmen, för snart hade hon lämnat tron igen. Lena förknippar filmen framförallt med mycket rädsla och ångest. Hur ska det gå för mina ofrälsta vänner och varför ... Frågorna känner man igen så klart även om jag själv kanske inte befann mig i samma sits tankemässigt som hon. Tydligen har mycket frikyrkoförkunnelse kring Jesu återkomst varit präglat av ångestframkallande tankar. Så klart ville man varna för det som skulle komma och Bibeln vittnar om men att vinna människor för Jesus på grund av ett så negativt budskap känner jag mig tveksam inför. Paulus ger ett annat exempel även om även han hänvisar till domen (Apg.17) men ändå inte på samma känslomässiga sätt. Den sortens förkunnelse har säkert bidragit starkt till att även många troende förkastat tankarna kring ett uppryckande hur man nu än ska tolka det.  Hur som helst skrev Paulus det för att trösta troende(!) inte för att skrämma icketroende! Och aldrig ska ångest vara orsaken att man börjar tro, anser jag och det gäller då i allra högsta grad barn. Tror inte ens att det blir på riktigt då! Kärleken har inget med rädsla eller ångest att göra helt enkelt! Hur som helst känns det mycket sorgligt att det gick som det gick... 

Hennes upplevelser och tankar kring tungotal och Ulf Ekmans favoritord "chakabahaja" i det sammanhanget och hur andra mer och mer tog över det ordet kändes på något sätt lite skrattretande och avslöjande. Undrar vad Ekman själv skulle säga om det. Även om jag tror på själva fenomenet "tungotal" är det samtidigt ett område där det väldigt lätt kan förekomma fusk. Svårt alltså..

Lena beskriver hur hon lärde sig tänka kring sexualitet i frikyrkan som ung och redovisar detta på ett ärligt sätt, tyckte jag när jag läste det. För egen del verkade hon inte vara så väldigt positiv om den lössläppta sexualiteten om man läser mellan raderna.... och det kändes som om hon innerst inne ändå erkände värdet i det hon hade lärt sig om sexualitet som barn. Men när även de som står henne närmast visar att de själva har svårt att vara är ett bra exempel på det området, då är det lätt att ge upp en sådan moral... 

Lenas pappa skildras inte direkt som en inkännande pappa som hade förståelse för hennes problem; dock förändras detta med tiden på grund av alla svårigheter som han råkar ut för även om de till viss del möjligtvis kan uppfattas som självförvållade. Ärligt sagt känner jag en viss sympati för honom och det som han gått igenom som människa: att vilja hålla fast det man tror på men ändå ha svårt att hantera i olika situationer; är inte det djupt mänskligt? Livet är faktiskt inte enkelt, inte ens om man är kristen ....

I slutet av Lenas berättelse fick jag en känsla som om hon ändå skulle göra en helomvändning till tron ändå. Det kan vara så att man fått sympati för henne och helt enkelt skulle önska det. Svårt att säga! Det bara kändes så när jag läste det. Lena hade nog behövt stöd av mogna kristna som skulle tåla ifrågasättande men ändå på ett visligt sätt kunde hantera hennes tankar och frågor. Det gör mig ont att de tydligen fattades...

Något som också kändes ärligt - betydligt ärligare än de flesta ateister annars brukar vara som jag träffat och diskuterat med - var insikten att just på kristna konferenser förekommer inget bråk, polisen behöver heller inte utreda några brott. Trots all hennes kritik mot den kristna tron erkänner hon alltså värdet av att leva som kristen fast hon inte själv känner sig ha någon grund för det längre! Det var ändå starkt! Det gällde även beskrivningen av att hon återigen gick på frikyrkomöten till sist söndag efter söndag och samtalet hon förde med evangelisten kring det. Hennes sanningsnit går det verkligen inte att tvivla på. 

De sista sidorna där hon gör sig av med samvets-ormen som hon känner kring halsen upplevde jag dock som lite konstlad, med all respekt, vill jag dock tillägga. Till sist intar hon nämligen också Paulus roll och gör honom till någon som blir luddig, ja så luddig att hon tycker sig kunna känna sig frälst genom att tro på tillvaron och låta den kristna tron vara för vad den är. Naturligtvis hade jag kunnat vara trevlig här och inte nämna detta, men då skulle jag i så fall inte stå i Sanningens tjänst. Jesus är Sanningen, Vägen och Livet. Den som har Sonen (Jesus) har Livet, den som inte har sonen har heller inte livet. Det måste också bli sagt, även om kanske inte alla gillar det...
Det ska dock inte få vara sista ordet. Det kan ju låta hårt fast det på djupet inte är det. Det ger först och främst tydlighet.
Personligen uppfattar jag Lenas uppgörelse sist i boken som något i linje med det Petrus gjorde när han trängdes och förnekade Jesus och gjorde tydligt och klart att han inte kände den mannen... men titta på Jesus reaktion: han vänder sig om och ser på Petrus. Jag hoppas att även Lena eller vem som helst som befinner sig i en likadan situation ska våga se in i dessa kärleksfulla ögon...