"Ingen är odödlig" - Simone de Beauvoir

Redan som tonåring läste jag boken "Ingen är odödlig" av Simone de Beauvoir. Jag minns att jag redan då tyckte att boken var väldigt fascinerande. Efter många år har jag nu återigen läst boken.

I bokens ramberättelse möter vi en ung kvinna som är otillfredställd med sitt liv. Snart möter hon en man (Fosca) som uppför sig på ett mycket speciellt sätt. Hon tycker dock att mannen verkar spännande och börjar umgås med honom. Efter en tid avslöjar mannen sin hemlighet för henne när han börjar berätta om sitt livsöde. Det visar sig att Fosca föddes på tolvhundratalet i den norditalienska fiktiva staden Carmona. Han är stadens makthavare. Flera makthavare före honom har stupats eller mördats och han känner att livstiden inte riktigt räcker till för att kunna uträtta det han vill uträtta med sitt liv. Under en period då staden belägras av fiender kommer han över ett odödlighetselixir som han avrådas att dricka men han gör det ändå. Hans fru och barn åldras och dör men inte han. Han strider för sin stad, bygger upp den, men känner allt oftare hur meningslöst det är med allt han företar. En tanke som gång på gång återkommer i boken lyder: "Nyttar till vad? För vem?"

När han senare på nytt får en son gör han allt för att hans son ska ha det så bra som möjligt. Mot sin pappas vilja väljer han dock att strida, satsar sitt liv och dör. Fosca känner hur han helt hamnat utanför det vanliga livet. Han känner sig om en död och mycket ensam. Boken skildrar olika tidsepoker där Fosca är med. I en av dem blir en kvinna kär i honom. Fosca berättar dock inte om sin hemlighet. När kvinnan efter ett antal år ändå upptäcker hans hemlighet förändras hennes attityd mot honom fullständigt. Tankarna från båda håll utgör mycket fängslande läsning.

Boken är skriven utifrån ett existentialistiskt sätt att se på livet och ju längre jag läser desto mer blir jag beklämd av Foscas självvalda öde: fast han lever är han ändå död.... Allt arbete som utförs blir tillintetgjort och allting får likgiltighetens färg. Simones filosofi är att alla enbart kan och ska handla i enlighet med sitt eget samvete utan att bekymra sig om konsekvenserna. Hon redogör dock inte samvetets härkomst eller status. Fråga inte, det finns ändå inga svar ....

Boken påminner på ett eller annat sätt om den lilla boken Predikaren som finns med i Bibeln där kung Salomo som kallas för den visaste människan som någonsin levt på jorden gör en del upptäckter om livet som ger honom övertygelsen att allting är fåfängt. Allt vad människan företar förlorar förr eller senare sitt värde och leder ingenvart... även om han kommer fram tilI en annan slutsats i bokens slut.
När Fosca har berättat färdigt, finns inget kvar att säga och Fosca lämnar den unga kvinnan åt sitt öde, utan hopp, utan verklig framtid. Bokens sista mening slutar inte ologiskt med ett skrik...
Simone de Beauvoir hade någon sorts särbo-relation med Jean-Paul Sartre där båda krävde maximal frihet; de gifte sig därför aldrig. Hans död år 1980 kändes oerhört tung för henne. Sex år senare dog hon själv i lunginflammation, kroppsligt helt slut och förstörd på grund av ett alkohol och amfetaminmissbruk.
När jag tänker på samhället kan jag inte komma ifrån att det existentialistiska tankegodset har spritt sig även om skepnaden kan ha bytt form. Jag anar att det döljer sig bakom människans rastlösa arbets och köpnarkomanin, där hon verkar vara ute efter ständigt nya upplevelser, på jakt efter lycka som visar sig ha mycket gemensamt med skuggan och där de innersta frågor om livets mening aldrig får något svar.... Så djupt tragiskt!