Som en respons arrangerades därför förra veckan ett seminarium i riksdagen med rubriken ”Livshjälp – inte dödshjälp!” Som inbjudare till seminariet stod Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svensson och Mikael Oscarsson, riksdagsledamot (kd) som också sitter i SEA:s styrelse. Vid seminariet medverkade Anders Milton (läkare), Torbjörn Larsson (läkare, Ersta diakoni), Georg Engel (läkare, Ersta Hospice) och Barbro Gregorsson (DHR - De Handikappades Riksorganisation).
Den kristna människosynen ger starka argument att värna livet från början till slut. Utgångspunkten för seminariet var emellertid inte specifikt kristet; det finns också många allmänmänskliga argument för en kamp mot aktiv dödshjälp.
För det första skulle en lagstiftning om aktiv dödshjälp leda till att ett antal personer skulle uppleva en yttre press att få hjälp att dö. Ponera att en äldre person med flera svåra sjukdomar får det dystra beskedet att en elakartad tumör har fått fäste i hjärnan. I ett sådant läge är det lätt att se sig själv som en ekonomisk belastning för samhället, men kanske också som en allt större belastning för de anhöriga. Om samhället då visar sin ”hjälpsamhet” att lyfta av den upplevda belastningen är det rimligt att anta att ett antal personer skulle hörsamma ”erbjudandet” – men inte för att man själv vill utan för att inte vara andra till besvär.
Anders Milton menade att känslan av att ”jag kostar bara pengar” finns redan idag hos en del äldre, sjuka och handikappade. Med en lagstiftning om aktiv dödshjälp skulle samhället bejaka de känslorna istället för att med full kraft visa att människovärde inte mäts i kronor och ören. Öppnar vi dörren för aktiv dödshjälp erbjuder samhället inte enbart ett nytt alternativ, utan påverkar också människor aktivt till att välja sin död genom en normerande lagstiftning.
För det andra skulle relationen mellan patient och läkare bli väldigt osäker. Läkarens uppgift idag är att bota, lindra och trösta. Skulle läkare dessutom i vissa fall döda blir uppdraget minst sagt motsägelsefullt. Erfarenheterna från Holland, där aktiv dödshjälp har funnits sedan 2006, visar att handikappade väljer att inte uppsöka läkarvård, eftersom de är rädda för att de skall få dödshjälp, enligt Barbro Gregorsson från DHR.
För det tredje kan man alltid lindra smärta. Läkarna i panelen var eniga om att smärtlindring alltid går att ordna och i värsta fall kan man söva ner patienten genom s k terminal sedering.
För det fjärde skulle en lag om aktiv dödshjälp innebära ett sluttande plan. Anders Milton lyfte fram att 600 personer dödas varje år i Holland genom dödshjälp, utan att de själva har bett om det. Ofta är det senildementa och svårt handikappade barn som drabbas. Kriteriet för dödshjälp är i Holland att man skall vara ”obotligt sjuk med outhärdligt lidande”. Det krävs således inte ens att man är döende. En lag om dödshjälp kommer oundvikligen att förändra synen på människans värde och tänja på gränserna.
För det femte går känslor upp och ner. Torbjörn Larsson, från Ersta diakonigård, lyfte fram kirurgen Claes Hultling, som bröt nacken och hamnade i rullstol efter en svår dykolycka. Claes kommentar, med lite distans till olyckan var: ”Efter olyckan hade jag velat slippa livet, men tack och lov var det ingen som ställde frågan”.
När man får ett svårt besked kan framtiden te sig oöverstiglig, men nästa dag kan den känslan vara förbytt i en tacksamhet till livet. Det här visar att om samhället ”ställer frågan” så kommer vissa människor att fatta ett oåterkalleligt beslut om att dö – mer baserat på tillfällig känsla än fakta. Barbro Gregorsson från DHR sade att ”vår erfarenhet av svåra situationer är att livet alltid har ett värde”.
För det sjätte finns det nästan ingen efterfrågan alls på dödshjälp. Georg Engel från Ersta Hospice, och med många års erfarenhet som cancerläkare, menade att han inte såg någon efterfrågan av dödshjälp. Tvärtom ser han en lust att leva bland dem som lever i livets slutskede. När vi är medvetna om att livet går mot sitt slut blir varje dag så mycket mer värdefull.
Erfarenheter från bl.a. England visar att det är när den palliativa (lindrande) vården lyfts fram och ges resurser, som efterfrågan på dödshjälp avklingar. Låt oss inte göra aktiv dödshjälp till ett alternativ, utan låt oss istället lyfta fram den palliativa vården och erbjuda människor livshjälp.
