onsdag 19 oktober 2011

Om Tina, om ALS och dödshjälp

Jag har idag läst ut Tina Janssons bok "Om det bara var jag" som handlar om en kvinna som lider av ALS.  
Sträckläste den i stort sett. 

Hon berättar stolt på en av de sista sidorna att hon frågat sin läkare vem som har levt längst med den här sjukdomen och hon fick höra att det var hon själv! Många skulle fasa för ett sånt svar men hon blev stolt! Denna livsinställning präglar henne hela boken igenom. 

Det första jag gjorde efter att ha läst ut boken var att kolla om hon fortfarande levde och i skrivande stund lär hon göra det! Så sent som igår bloggade hon nämligen om sitt fortsatta liv!
Boken återger faktiskt hennes blogg och ska kanske kallas för blok satt jag och tänkte.... Kollade upp "blok" och visst, fler hade kommit på samma idé före mig.... Det lär nog komma med i nästa Svenska Akademins Ordlista (SAO).


Ja hittade också en väldigt bra länk där andra redan skrivit en bra sammanfattning om denna beundransvärda kvinnan. 

Skriver också själv några tankar om hennes bok.

Egna reflektioner
Jag har aldrig mött en så utsatt person med så otroligt mycket självdistans, som kan reflektera om precis allt, om livet men också om döden. Det tar tag i en. Förbryllar! Hur kan hon, orkar hon, vad är det som driver henne, är tankar som tränger sig fram. Helt otroligt! Det känns inte alls tungt att läsa boken.
Tina verkar inte förtränga saker men vill leva, vill hoppas och inte ge upp. Förbryllande som sagt. Själv hade jag nog gett upp för länge känns det som. Återkommer om det senare...

När jag kom till sida 217 så skrev jag in sidonumret i min mobiltelefon... Det behöver jag tänka kring, kanske blogga om, så tänkte jag. Det gör jag nu.
Citerar först några rader:

Hjälp?!

Jag såg en man med ALS på SVT:s Agenda.

Han ville ha dödshjälp.
- För nu börjar det bli jobbigt.

Jamen va f--n.
Han kunde prata! (men Tina använder datorn till att "prata".)
Och resa sig ur permobilen och ta sig in på toa själv. (men Tina behöver hjälp med precis ALLT av sina två assistenter!!)

Dödshjälp?!

I den stunden kände jag mig som riddaren i Monty Python-filmen som de hugger av kroppsdel efter kroppsdel på och han är lika stridslysten ändå.


Vadå dödshjälp?


Med respekt 
för andras åsikter och känslor.

Han verkade bo ensam.
Kan det förklara saken?
Fast han hade barn och barnbarn.

Oh gud, han kanske kan äta rostat bröd!

Vi kan inte börja tillåta dödshjälp för folk som kan äta rostat bröd.
Och dricka öl. 

Det vore en skymf

mot oss som inte kan.

Så här långt Tina.
Vilken livsglädje! Jag hoppas att många som känt sig nere kan ta till sig av hennes livslust! Vill gärna uppmuntra hennes sätt att se på livet. Hon upplever glädje i gemenskapen hemma i hjälpen hon får, i att trots allt få finnas med. Det känns så gott!!

Boken är utgiven hos Cordia, Svenska Kyrkans Förlag.
På grund av detta hoppades jag ärligt sagt att tron skulle uttryckas mera tydligt i boken även om Tina verkar ha en tro, har varit med i Frälsningsarmén osv... det skymtar fram så där ibland, men väääldigt försynt som om det inte skulle vara värt att nämnas, fast det motsatta faktiskt är sant.
Det finns ju inget verkligt hopp om framtiden om vi inte har vårt hopp förankrat i Jesus Messias, Han som gav sitt liv för alla som vill ta emot honom som frälsare, tror på honom i sitt hjärta och bekänner honom vara Herre med sin mun... Rm.10:8,9

Är man så enormt utsatt som Tina då skulle man ju få finna så mycket styrka och glädje i tron att det finns ett sant hopp på livet efter detta, tron som Bibeln förmedlar så klart och tydligt. Denna tro är som livet som tränger sig genom asfalten, även när livet är som värst. Jag tillönskar henne mer av den tydliga uttalade tron som bär, inte bara genom livet, men även in i det eviga livet, utan några som helst förtvinande muskler. Ber för henne....

Inga kommentarer: