onsdag 19 oktober 2011

Om Tina, om ALS och dödshjälp

Jag har idag läst ut Tina Janssons bok "Om det bara var jag" som handlar om en kvinna som lider av ALS.  
Sträckläste den i stort sett. 

Hon berättar stolt på en av de sista sidorna att hon frågat sin läkare vem som har levt längst med den här sjukdomen och hon fick höra att det var hon själv! Många skulle fasa för ett sånt svar men hon blev stolt! Denna livsinställning präglar henne hela boken igenom. 

Det första jag gjorde efter att ha läst ut boken var att kolla om hon fortfarande levde och i skrivande stund lär hon göra det! Så sent som igår bloggade hon nämligen om sitt fortsatta liv!
Boken återger faktiskt hennes blogg och ska kanske kallas för blok satt jag och tänkte.... Kollade upp "blok" och visst, fler hade kommit på samma idé före mig.... Det lär nog komma med i nästa Svenska Akademins Ordlista (SAO).


Ja hittade också en väldigt bra länk där andra redan skrivit en bra sammanfattning om denna beundransvärda kvinnan. 

Skriver också själv några tankar om hennes bok.

Egna reflektioner
Jag har aldrig mött en så utsatt person med så otroligt mycket självdistans, som kan reflektera om precis allt, om livet men också om döden. Det tar tag i en. Förbryllar! Hur kan hon, orkar hon, vad är det som driver henne, är tankar som tränger sig fram. Helt otroligt! Det känns inte alls tungt att läsa boken.
Tina verkar inte förtränga saker men vill leva, vill hoppas och inte ge upp. Förbryllande som sagt. Själv hade jag nog gett upp för länge känns det som. Återkommer om det senare...

När jag kom till sida 217 så skrev jag in sidonumret i min mobiltelefon... Det behöver jag tänka kring, kanske blogga om, så tänkte jag. Det gör jag nu.
Citerar först några rader:

Hjälp?!

Jag såg en man med ALS på SVT:s Agenda.

Han ville ha dödshjälp.
- För nu börjar det bli jobbigt.

Jamen va f--n.
Han kunde prata! (men Tina använder datorn till att "prata".)
Och resa sig ur permobilen och ta sig in på toa själv. (men Tina behöver hjälp med precis ALLT av sina två assistenter!!)

Dödshjälp?!

I den stunden kände jag mig som riddaren i Monty Python-filmen som de hugger av kroppsdel efter kroppsdel på och han är lika stridslysten ändå.


Vadå dödshjälp?


Med respekt 
för andras åsikter och känslor.

Han verkade bo ensam.
Kan det förklara saken?
Fast han hade barn och barnbarn.

Oh gud, han kanske kan äta rostat bröd!

Vi kan inte börja tillåta dödshjälp för folk som kan äta rostat bröd.
Och dricka öl. 

Det vore en skymf

mot oss som inte kan.

Så här långt Tina.
Vilken livsglädje! Jag hoppas att många som känt sig nere kan ta till sig av hennes livslust! Vill gärna uppmuntra hennes sätt att se på livet. Hon upplever glädje i gemenskapen hemma i hjälpen hon får, i att trots allt få finnas med. Det känns så gott!!

Boken är utgiven hos Cordia, Svenska Kyrkans Förlag.
På grund av detta hoppades jag ärligt sagt att tron skulle uttryckas mera tydligt i boken även om Tina verkar ha en tro, har varit med i Frälsningsarmén osv... det skymtar fram så där ibland, men väääldigt försynt som om det inte skulle vara värt att nämnas, fast det motsatta faktiskt är sant.
Det finns ju inget verkligt hopp om framtiden om vi inte har vårt hopp förankrat i Jesus Messias, Han som gav sitt liv för alla som vill ta emot honom som frälsare, tror på honom i sitt hjärta och bekänner honom vara Herre med sin mun... Rm.10:8,9

Är man så enormt utsatt som Tina då skulle man ju få finna så mycket styrka och glädje i tron att det finns ett sant hopp på livet efter detta, tron som Bibeln förmedlar så klart och tydligt. Denna tro är som livet som tränger sig genom asfalten, även när livet är som värst. Jag tillönskar henne mer av den tydliga uttalade tron som bär, inte bara genom livet, men även in i det eviga livet, utan några som helst förtvinande muskler. Ber för henne....

söndag 13 mars 2011

Vinner människan eller samtalet?

Visst är det bra att det diskuteras mycket på nätet om en massa saker. Nätet har gjort att vi nog diskuterar mycket mer om viktiga ämnen än förr. Nu kan man ju sitta hemma i sin ensamhet och ändå prata med hur många som helst, kanske inte alltid så djuplodande samtal men om man så vill så går det bra det också.

Under årens lopp har jag fört en del samtal på nätet om tro, evolution, skapelse och sådana ämnen där samtalet lätt kan hetta till på grund av de olika eller t o m motsatta utgångspunkterna. Alla ivrar på något sätt för sanningen, verkar det som. Det måste man ju ändå betrakta som något positivt! När det gäller att köpa/sälja saker kan det lätt finnas bedrägerier med i spelet, men när det gäller frågor kring tro, evolution och politik är det så långt jag bedömmer knappast så att någon medvetet vill lura sin meningsmotståndare. Man har helt enkelt olika världsbilder utifrån vilka man resonerar. Problemet är att alla diskuterar utifrån sin egen världsbild, en ateistisk sådan eller en teistisk eller vilken den nu kan vara. Det som låter värdefullt i den enes verklighetsuppfattning låter kanske inskränkt i den andres. Att tala om Gud kan vara oerhört viktigt för den ene, men bevis på sunt förnuft för en annan. Då kan det lätt bli skyttegravskrig. Det är lätt att inse att det nog inte leder någonvart i alla fall inte till att motståndaren blir övertygad!

avgörande 
Det finns en viktig orsak till varför det är svårt att övertyga sin meningsmotståndare. Det är ju inte bara en enkel sakfråga som allt hänger på utan det handlar om en total världsbild som då skulle behöva bytas ut. Sådant är mycket omvälvande och det kan vara orsak till stora problem inom nära relationer. Enbart om man verkligen inser att man själv i sitt inre känner sig överbevisad och tror sig klara av en helomvändning i sin världsbild kommer den att kunna genomföras. Mycket viktigare än vi nog tror är attityden som den andre bemöter oss med. Är den raljerande, förlöjligande eller är det en person som verkligen vill möta en på ett vänligt sätt. Den senare attityden gör det så otroligt mycket lättare för den man pratar med att ta till sig det man säger. Det är den kärleksfulla attityden som vinner, inte den som utmärker sig att ha de vassaste argument. Är man alltså ute efter att vinna samtalet då lär du förlora personen du pratat med. Försöker du vinna personen fast det känns att man förlorat samtalet, så kanske du ändå vunnit din samtalspartner på grund av din ödmjukhet. Detta är något många behöver tänka på när de ger sig in i samtal med andra!

fredag 4 mars 2011

Lena Ringqvist - som en tjuv om natten

Den här veckan läste jag Lena Ringqvists självbiografiska berättelse om sin barndom i en frikyrka i Småland. Hon lämnade frikyrkan, hon lämnade tron, skriver hon. 
Har jag i från början känt mig lite tveksam att läsa en sådan avhopparberättelse så har jag faktiskt hunnit tänka om. Det är oerhört intressant och gripande att läsa hennes berättelse om hur hon upplevt sin tillvaro i en frikyrkofamilj i Småland. 
Tror att jag avstår från att ge en slags sammanfattning av boken. Det har andra gjort som du kan läsa här eller t o m köpa

Berättelsen urformar sig utifrån en tilltänkt rättssal där hon ställer aposteln Paulus till svars för det som hon varit med om i frikyrkan. Själv intar hon inte bara åklagarrollen utan också rollerna som försvarare, vittnet och domaren och regisserar därmed en inre kamp där hon verkligen inte gör det lätt för sig, för det märks att det är på blodigt allvar ...

Jag vill här framförallt redogöra vad berättelsen gjorde med mig som själv är troende. Visserligen är jag inte uppvuxen i en svensk frikyrka men jag är med i en nu och det känns väldigt gott i det stora hela.... men det är alltid bra att våga se på detta utifrån olika vinklingar och därför blev jag nyfiken att läsa Lenas bok.

Det som tilltalar mig mest i berättelsen är att Lena är så genomärlig. Det gillar jag stort! Ärlighet/uppriktighet är ju den viktigtigaste förutsättning för att vi som människor ska kunna samtala på riktigt och kunna möta varandra förbehållslöst. 

Bokens titel syftar på en film som gick i mitten på sjuttiotalet som hette just "som en tjuv om natten". I boken berättar hon lite om filmen och jag kände direkt igen den (såg den i Holland vid den tiden). Hon berättar då att en kompis till henne blev förlamad av skräck efter att ha sett filmen och att hon blev troende, fast bara mycket kort tid och det berodde tydligen på känslan som manats fram efter att ha sett filmen och reaktionen hos ungdomsledarna efter filmen, för snart hade hon lämnat tron igen. Lena förknippar filmen framförallt med mycket rädsla och ångest. Hur ska det gå för mina ofrälsta vänner och varför ... Frågorna känner man igen så klart även om jag själv kanske inte befann mig i samma sits tankemässigt som hon. Tydligen har mycket frikyrkoförkunnelse kring Jesu återkomst varit präglat av ångestframkallande tankar. Så klart ville man varna för det som skulle komma och Bibeln vittnar om men att vinna människor för Jesus på grund av ett så negativt budskap känner jag mig tveksam inför. Paulus ger ett annat exempel även om även han hänvisar till domen (Apg.17) men ändå inte på samma känslomässiga sätt. Den sortens förkunnelse har säkert bidragit starkt till att även många troende förkastat tankarna kring ett uppryckande hur man nu än ska tolka det.  Hur som helst skrev Paulus det för att trösta troende(!) inte för att skrämma icketroende! Och aldrig ska ångest vara orsaken att man börjar tro, anser jag och det gäller då i allra högsta grad barn. Tror inte ens att det blir på riktigt då! Kärleken har inget med rädsla eller ångest att göra helt enkelt! Hur som helst känns det mycket sorgligt att det gick som det gick... 

Hennes upplevelser och tankar kring tungotal och Ulf Ekmans favoritord "chakabahaja" i det sammanhanget och hur andra mer och mer tog över det ordet kändes på något sätt lite skrattretande och avslöjande. Undrar vad Ekman själv skulle säga om det. Även om jag tror på själva fenomenet "tungotal" är det samtidigt ett område där det väldigt lätt kan förekomma fusk. Svårt alltså..

Lena beskriver hur hon lärde sig tänka kring sexualitet i frikyrkan som ung och redovisar detta på ett ärligt sätt, tyckte jag när jag läste det. För egen del verkade hon inte vara så väldigt positiv om den lössläppta sexualiteten om man läser mellan raderna.... och det kändes som om hon innerst inne ändå erkände värdet i det hon hade lärt sig om sexualitet som barn. Men när även de som står henne närmast visar att de själva har svårt att vara är ett bra exempel på det området, då är det lätt att ge upp en sådan moral... 

Lenas pappa skildras inte direkt som en inkännande pappa som hade förståelse för hennes problem; dock förändras detta med tiden på grund av alla svårigheter som han råkar ut för även om de till viss del möjligtvis kan uppfattas som självförvållade. Ärligt sagt känner jag en viss sympati för honom och det som han gått igenom som människa: att vilja hålla fast det man tror på men ändå ha svårt att hantera i olika situationer; är inte det djupt mänskligt? Livet är faktiskt inte enkelt, inte ens om man är kristen ....

I slutet av Lenas berättelse fick jag en känsla som om hon ändå skulle göra en helomvändning till tron ändå. Det kan vara så att man fått sympati för henne och helt enkelt skulle önska det. Svårt att säga! Det bara kändes så när jag läste det. Lena hade nog behövt stöd av mogna kristna som skulle tåla ifrågasättande men ändå på ett visligt sätt kunde hantera hennes tankar och frågor. Det gör mig ont att de tydligen fattades...

Något som också kändes ärligt - betydligt ärligare än de flesta ateister annars brukar vara som jag träffat och diskuterat med - var insikten att just på kristna konferenser förekommer inget bråk, polisen behöver heller inte utreda några brott. Trots all hennes kritik mot den kristna tron erkänner hon alltså värdet av att leva som kristen fast hon inte själv känner sig ha någon grund för det längre! Det var ändå starkt! Det gällde även beskrivningen av att hon återigen gick på frikyrkomöten till sist söndag efter söndag och samtalet hon förde med evangelisten kring det. Hennes sanningsnit går det verkligen inte att tvivla på. 

De sista sidorna där hon gör sig av med samvets-ormen som hon känner kring halsen upplevde jag dock som lite konstlad, med all respekt, vill jag dock tillägga. Till sist intar hon nämligen också Paulus roll och gör honom till någon som blir luddig, ja så luddig att hon tycker sig kunna känna sig frälst genom att tro på tillvaron och låta den kristna tron vara för vad den är. Naturligtvis hade jag kunnat vara trevlig här och inte nämna detta, men då skulle jag i så fall inte stå i Sanningens tjänst. Jesus är Sanningen, Vägen och Livet. Den som har Sonen (Jesus) har Livet, den som inte har sonen har heller inte livet. Det måste också bli sagt, även om kanske inte alla gillar det...
Det ska dock inte få vara sista ordet. Det kan ju låta hårt fast det på djupet inte är det. Det ger först och främst tydlighet.
Personligen uppfattar jag Lenas uppgörelse sist i boken som något i linje med det Petrus gjorde när han trängdes och förnekade Jesus och gjorde tydligt och klart att han inte kände den mannen... men titta på Jesus reaktion: han vänder sig om och ser på Petrus. Jag hoppas att även Lena eller vem som helst som befinner sig i en likadan situation ska våga se in i dessa kärleksfulla ögon...

söndag 30 januari 2011

Vilken Jesus kan tros vara den sanna?


Jag har ingen tatuering och planerar heller inte att skaffa någon. Men jag möter många unga kristna som har hakat på tatueringstrenden och när jag träffar en ung man med orden "Jesus dog för mig" inristade på ryggen kritiserar jag inte hans smak.
Vad man än tänker om tatueringar kan man inte ignorera det som står i Uppenbarelsebokens nittonde kapitel där Johannes i vers 16 skriver om Jesus att han har ett av sina namn inskrivet på låret: "Konungarnas konung och herrarnas herre."
Johannes skildring är allegorisk och detta syftar sannolikt inte på en tatuering. Men budskapet är tydligt: Jesus är herre.
I vår tid väljer folk vad de vill tro om Jesus utan att acceptera hans fulla identitet. De utformar en gud efter egen smak och klistrar Jesusetiketten på honom. Här är några exempel på falska Jesusversioner:

1. Rolex-Jesus, som lovar hälsa, välstånd och lyxbilar. Men de som tjänar mest på honom är framgångspredikanterna som kräver tionde.

2. Jultomte-Jesus, som finns långt borta och sällan kommer på besök. Hans kärlek är beroende på hur du uppför dig. Om du inte har varit alltför stygg får du vad du önskade.

3. Harfots-Jesus, som fungerar som en amulett. Man behöver inte känna honom personligen men om man går i kyrkan några gånger om året eller har en bild av honom på väggen så klarar man sig när hemska saker händer andra.

4. Oprah Winfrey-Jesus, som är mjuk och gullig och anpassar sig till vars och ens andliga önskemål. Han fungerar som en andlig bartender som blandar en cocktail av buddhism, hinduism och hedonism. Han ber dig äta, dricka och vara glad eftersom alla religioner leder till himlen.

5. Den kämpande fundamentalist-Jesus, som alltid är arg, särskilt på homosexuella och förvärvsarbetande kvinnor. Han är ständigt beredd att låta en jordbävning ödelägga USA och gillar egentligen inte andra länder heller.

6. Liberale Jesus, som liknar nummer fyra men som är mer respektabel. Det är OK att formulera om Bibeln så länge du har kavajen på i kyrkan och alltid sjunger vers ett, två och fyra av varje psalm.

7. Rockstjärne-Jesus, som struntar i vilket liv du lever under veckan eller vem du går till sänts med men som vill att du är häftig i kyrkan. Musiken ska vara hög och predikan full av videoklipp. Ord som synd och helighet är förbjudna. Sådant är inte coolt.

8. Republikanska Jesus, som visade sig med George Washington och Ronald Reagan. Han är beredd att släppa på reglerna och låta konservativa politiker och publikaner komma till himlen, om de lovar låga skatter och fri tillgång till vapen.

9. Demokratiske Jesus, som rider på en åsna och fördelar välstånd, hälsovård och stimulanspengar till alla som är trötta och tyngda av bördor. Det går bra att tala om Gud i anföranden så länge inte ordet synd nämns eller någon intressegrupp utmanas.
Det finns fler falska versioner av Jesus. Men vad vi behöver göra är att lära känna, hylla och proklamera den verkliga Jesus, han som dog för oss, kungars kung och herrars herre. Låt oss berätta om honom för alla så att de inte behöver bli överraskade när jordelivet är slut.

Ovanstående artikel har skrivats av J Lee Grady. Den var så bra att jag publicerar den även här. Tidigare publicerat i Dagen som gästkrönika

torsdag 27 januari 2011

Tveksam satsning av Rick Warren

För två veckor sedan rapporterade tidningen Dagen om att den välkände pastorn Rick Warren ska göra sig av med 40 kilo framöver med hjälp av ett bantningsprogram som han själv startat upp tillsammans med ett antal experter utifrån. Bantningsprogrammet har namnet "Daniel plan" och han hoppas att många ska bli inspirerade att göra som han. 

Det är så klart bra att denna pastor bestämt sig för att gå ner i vikt. Behöver man går ner hela 40 kilo i vikt så får man dock säga att det verkligen är på tiden att han gör det. Att vara så pass överviktig säger ju ändå något om livsstilen han haft hittils som inte direkt kan betraktas som ett gott vittnesbörd om hur en Jesu efterföljare ska leva. Men vi får väl i alla fall vara glad över att han bestämt sig för att ändra sig. Jag kanske också har vita fläckar som jag ännu inte fått upp ögonen inför.... Vem vet? 

Bantningsprogrammet har fått sitt namn efter den gammaltestamentliga profeten Daniel som hade blivit bortförd från Israel till Babylon. Daniel berättar i sin bok om hur han och hans tre vänner tillsammans med en hel del andra bortförda män skulle tjänstgöra vid det kungliga hovet och av den anledning skulle få kunglig mat att äta. Inte helt fel, kan man ju tycka.... men Daniel föredrog att äta enkel grönsaksmat i stället för kunglig mat och att få dricka vatten i stället för vin. Det ansågs tveksamt av den som hade ansvar för deras hälsa men efter en bestämd prövotid framgick att Daniel och hans tre vänner mådde bättre och såg ut bättre än de andra unga männen och dessutom visade sig vara väldigt förståndiga och visa i precis allt... Daniel planen verkar det alltså inte vara något fel på. 
Som bekant drabbas ju USA-befolkningen hårt av fetma som förorsaker en mängd följdproblem, så om bara tillräckligt många följer Rick Warren i sitt bantningsprogramm så kan det till och med ha positiva följder utifrån ett national ekonomiskt perspektiv. Obama lär i så fall bli glad! :) Bra så här långt! 

Det som är förvånande är vilka experter Rick Warren hyrt in till att leda 52-veckorskursen för att minska stress och börja leva mera hälsosamt: Dr Mehmet Oz, Daniel Amen och dr Mark Hyman.

Dr Mehmet Oz är professor i hjärtkirurgi vid Columbia University men starkt influerad av Emmanuel Swedenborg som förnekar försoningen och treenigheten och tror att alla religioner leder till Gud. Av Zenguru D.T. Susuki kallas Dr Oz till och med "the Buddha of the North"!!!

Dr Daniel Amen undervisar om tantrisk sex, ett hinduistiskt-mystiskt sätt att se på sex samt meditation baserad på österländska religioner. Dr Mark Hyman lär ut meditation utifrån buddhistiska principer. Se här.

Jag betraktar det som verkligen bekymmersamt att Rick Warren här ger en tydlig signal att det tydligen är okay med denna tankebakgrund för att kunna leda en kurs som säkert kommer att influera många människor i sitt sätt att tänka som inte gör att bibliska tankar och värderingar blands ihop med österländska tankar. 
Det är möjligt att han utifrån ett modernt sätt att se på evangelisation vill locka  folk till det här programmet för att inspirera dem att som nästa steg gå med i hans kyrka. Jag anar faktiskt det. Risken är dock betydligt större att befintliga troende i Saddelback Church där Warren är pastor börjar tro att hinduistiskt-panteistiskt tänkande är i princip samma sak som kristet tänkande. 

Jesus säger inte utan orsak till församlingen i Upp 3 : 11 "Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona." Men hur ska sanningens ord kunna hållas fast om den mer och mer blandas med världens ord?