onsdag 8 augusti 2012

Illusionen om vetenskapen - Peter Stenumgaard

Med stort intresse läste jag Stenumgaards nya bok "Illusionen om vetenskapen" och jag känner igen en hel del utifrån de samtal som jag personligen fört på internet.

För att hålla fast viktiga tankar har jag härunder återgett en del tankar (oftast citat) från boken. Kanske kan även andra dra nytta av dem.
                               

I våra skolor och i samhällsdebatten lär vi ut att vetenskaplig kunskap är bevisad kunskap. Stenumgaard, själv teknologie doktor och till vardag forskningschef granskar vetenskapens betydelse och ifrågasätter vetenskapens objektivitet och ger en inblick bakom fasaderna.

I inledningen nämns Feyerabend, en känd vetenskapsfilosof, och påpekas att dennes kritik aldrig kunnat avfärdas när denne formulerar fyra myter
om vetenskapen:
1) myten om vetenskapens ofelbarhet
2) myten om vetenskapens överlägsenhet gentemot andra sätt att skaffa kunskap
3) myten att vetenskapligt arbete alltid bedrivs rationellt
4) myten om det sunda förnuftets objektiva egenskaper.

Själva boken startar med att förklara hur vetenskapen fått en allt starkare ställning allt eftersom kyrkans ställning försvagats som centrum för kunskap. Detta t o m i sådan utsträckning att vetenskapen av många uppfattas som högsta instans i samhället, med andra ord som en slags gud! Allt började med Galilei, Newton som ifrågasatte kyrkans insikt om universums beskaffenhet. Upplysningstiden förändrade världsbilden allt mer och Gud rationaliserades bort. Darwin är en av de vetenskapsmän som spelat en stor roll i denna utveckling. Gud ersattes av förnuftet.

Huvudskälet till den moderna kritiken av vetenskapen är att ingen hittills lyckats konstruera en metod som på ett tillfredsställande sätt kan beskriva hur  vetenskapen ska gå till väga för att leda till säker kunskap. Det finns alltså inget riktigt bevis att vetenskapliga teorier är sanna, eller ens sannolikt sanna (79). Man har också granskat hur kunskap kommit till då stora framsteg skett inom vetenskapen. Detta har dock lett till den besvärande slutsatsen att de skeenden som anses som typiska för stora framsteg, inte tillkommit med något som alls liknar de metoder som beskrivs som vetenskapliga.

Med bakgrund av vad vetenskapsfilosofer sedan länge har konstaterat blir vetenskap alltså i praktiken ingenting annat än en gemensam överenskommelse om ett antal krav som ska vara uppfyllda för att något ska kallas "vetenskapligt". Detta är en mycket obekväm insikt för dem som fortfarande vill försvara
upplysningstidens vetenskapsideal.

Av grundläggande kriterier som brukar anföras för att en verksamhet ska anses bedrivas med vetenskapligt förhållningssätt brukar följande ofta anges: en  vetenskaplig teori får inte ge resultat som står i konflikt med etablerad vetenskap och kända experimentella resultat.
Feyerabend säger om detta: "Konsistensvillkoret som kräver att nya hypoteser överensstämmer med godtagna teorier, är oförnuftigt därför att det bevarar den äldre och inte den bättre teorin. Hypoteser som står i motsättning till välkonfirmerade teorier ger fakta som inte kan erhållas på annat sätt. Att skapa och sprida många teorier är välgörande för vetenskapen, medan likriktning försämrar dess kritiska förmåga."

I kapitlet "Vad innebär vetenskapligt arbete i praktiken?" tar St. upp den vetenskapliga metoden och påpekar att den inte alls är tydligt definierat utan i praktiken är en konvention som accepterats av de flesta forskare.
I de flesta typer av studier där man tar fram data med hjälp av mätinstrument, frågeformulär etc så förekommer en del data som avviker kraftigt. Dessa klassificeras ofta som olika typer av mätfel och kan då klassas som ogiltiga resultat. Ogiltiga resultat sorteras bort innan slutsatserna ska dras. Här finns stora möjligheter för (o)medveten bortsortering av resultat som verkar orimliga (dvs inte stöder hypotesen). Det finns en rad talessätt bland forskare för att beskriva just detta fenomen (flera exempel finns med i boken).

Inom det empiriska arbetet inom forskningen ingår  att man använder den induktiva metoden, dvs att man utifrån ett begränsat antal observationer  formulerar en teori som beskriver hur ALLA observationer kommer att se ut.
St. nämner ett exempel inom läkemedelsindustrin där man tillämpar detta men ibland på ett tveksamt sätt: av 300 nya läkemedel som godkändes i USA mellan 1995 och 2000 testades bara 163 på både män och kvinnor. För nästan hälften av alla dessa mediciner baserade man sig alltså endast på män som försökspersoner och drog slutsatsen att utfallet kunde tillämpas även på kvinnor. I vissa fall har detta dock lett till stora problem då det visar sig att kvinnor kan reagera annorlunda än män på vissa läkemedel. Det är alltså inte så säkert alls att tro att man kan bygga sin teori på ett stort antal för "ett stort antal" är svårdefinierbart.

Av den anledningen använder man sig av ett annat sätt att testa vetenskapliga hypoteser, nämligen genom falsifikation. Popper ansåg dock att många teorier var så flexibla att de inte gick att motbevisa. Alla vetenskapliga teorier måste därför vara falsifierbar (testbar). Det finns dock alltid möjlighet att försvara en teori mot en falsifierande observation genom att göra en modifiering av teorin så att observationen kan förklaras med den modifierade teorin. Att enbart modifiera en teori så att den bara kan förklara ett oväntat enskilt utfall brukas kallas för en ad hoc-modifiering (bortförklaring) och är inte vetenskap.

Vetenskapshistorien visar dock upp exempel på hur företrädare för en viss teori använt ad hoc-modifieringar för att försvara en teori i det längsta.
I kontrast till Einsteins förutsägelser så brukar Freuds och Marx teorier ibland användas som exempel på teorier som inte är falsifierbara och därmed behöver klassas som pseudovetenskapliga. När dessa teorier inte stämde med verkligheten så valde dess företrädare att försvara teorin istället för att förkasta den!

Evolutionsteorin har varit föremål för en vetenskapsfilosofisk diskussion med avseende på just falsifierbarhet varför det kan vara intressant att nämna detta i sammanhanget. Popper blev mycket hårt kritiserad då han tyckte att teorin om naturligt urval inte ät testbar utan ett metafysiskt forskningsprogram. Efterår så ändrade Popper sig och sa att evolutionsteorin visserligen är testbar men att den samtidigt är mycket svår att testa. När det gäller bristen på de många mellanformfossiler, något som utifrån Darwins tankar borde falsifierat evolutionsteorin har man föreslagit olika modeller för att förklara bristen på mellanformer. Även den samtidiga uppkomsten av många fyla under Kambrium borde vara anledning till falsifikation men har försökts att förklara genom en matematisk kaosteori som inte betraktar enskilda arter isolerat, utan som en del i ett helt ekosystem. Mer tas upp av St i sin bok. Dock påpekar författaren att hela den diskussionen är mycket starkt ihopblandat med synen på existentiella frågor.
Allt detta gör att det blir väldigt svårt för enskilda personer att reda ut vad som vilar på klassisk vetenskaplig grund och vad som är ad hoc-betonade argumentationslinjer.

Falsifikationismen kan förefalla som en vattentät metod att generera korrekta teorier om tillvaron. Den första invändningen mot den tanken är dock att det inte finns något logiskt skäl att förkasta en hypotes bara för att en observation strider mot den. Det kan ju lika gärna vara observationen som är felaktig.

Vetenskapshistorien är full av exempel på felaktiga observationsdata. Den uppvisar även exempel på hur observationsdata förkastas medan teorier som de strider mot bibehålls av politiska eller religiösa skäl. Vetenskapen följer alltså inte i praktiken falsifikationens regler på ett konsekvent sätt. Även problem med dubbelblindmetoden (122) och peer review (125+) redovisas och flera exempel nämns.

Författaren nämner i ett kapitel hur vetenskapen regelbundet används som domare i livsåskådningsfrågor (136) där bl a Dawkins argumenterar för att vetenskap inte går att förena med en religiös livsåskådning. Som motargument omnämns flera världskända vetenskapsmän i historien som hade en (stark) kristen profil. Han nämner bl a Kepler, Boyle, Dalton, Joule, Mendel, Planck, Maxwell och en hel del fler. Man kan alltså mycket väl vara en framgångsrik vetenskapsman oavsett vilken livsåskådning man har.

Sjätte kapitlet handlar om vetenskapliga tvister och St. påpekar att det finns vanliga mönster i retoriken där anhängarna till den etablerade teorin brukar hävda :
- att det råder konsensus om den etablerade teorin genom att den stöds av en mycket stor majoritet av forskarsamhället vilket i sin tur ska bevisa sanningshalten i teorin (sanningen avgörs dock inte med majoritetsbeslut)
- att motståndarna till den etablerade teorin utgörs av en mycket liten grupp forskare som ofta beskrivs som förnekare, pseudovetenskapere etc
- att de "små" frågetecken som kritiker lyfter fram kommer att rätas ut av framtida forskning.
- att de frågetecken som finns kvar är av mindre art och inte utgör ett hot mot själva teorin
- att kritikerna enbart är företrädare för starka sär intressen (politiska, ekonomiska, religiösa).

Men även kritiker brukar svara stereotypiskt och St nämner även där flera punkter (S147).

Modern vetenskapsteori har visat att vetenskap som den bedrivits inte är en rationell verksamhet. Därmed påverkas vetenskapen i hög grad av enskilda forskares personliga egenskaper, föreställningar och värderingar. Slutsatsen blir att det är svårt att hävda att verklig objektivitet inom vetenskapligt arbete skulle finnas.

Historien visar upp en rad forskartvister där forskare landat i diametralt olika slutsatser trots att båda grupper jobbar vetenskapligt och haft tillgång till samma observerade resultat. Därför är det naivt att tro att det inte skulle finnas några särintressen inom det vetenskapliga arbetet.
St. nämner olika områden där sådana forskartvister förekommer :
1) Jordens globala temperatur
2) Kolesterol och hjärt-kärlsjukdomar
3) Kopplingen mellan HIV och AIDS
4) Hur ser den historiske Jesus ut?
5) Hur har olja och gas bildats?
m.fl.

Det avlutande kapitlet handlar inte helt oväntat om frågan om vi är på väg mot det post-vetenskapliga samhället.
St sammanfattar vetenskapens brister sammanfattningsvis :
1) Vetenskap inte är någon rationell verksamhet (undersförstått : fast många trodde det!)
2) Vetenskapshistorien visar att vetenskapen utvecklas språngvis utan att följa någon av de vanliga vetenskapliga metoderna
3) Perioder av stark vetenskaplig utveckling kännetecknas av att enskilda forskare agerat irrationellt i ljuset av befintlig vetenskaplig kunskap
4) Ingen av de vetenskapliga metoderna kan bevisas leda till säkrare kunskap än alternativa metoder
5) Det finns ingen befintlig vetenskaplig teori som stämmer med alla observerade fakta inom området.

Vetenskapen har hittills fått sin auktoritet genom att vi har konventionen om att vetenskapen ska betraktas som den högsta auktoriteten, men slutsatsen av ovanstående punkterna kan inte vara annan än att dessa brister diskvalificerar vetenskapen  att vara en absolut och tillförlitlig yttersta referens för kunskap.
Om vi sedan inser att den vetenskapliga metoden går till på ett visst sätt där peer-review i praktiken avgörvad som är vetenskaplig sanning och där majoriteten avgör vad som ska uppfattas som sanning tills vidare, då är det alltså demokratin som avgör vad som är sanning!

SOM-institutets årliga mätningar om allmänhetens förtroende för forskare faller för varje mätning, något som talar sitt tydliga språk!
Vetenskapligt baserade metoder dras dessutom med besvärande "bäst-föredatum" som blir allt kortare, där en "sanning" plötsligt kan bytas till sin motsats.
Om vetenskapen ska kunna behålla sin speciella betydelse som viktig referens så måste vissa forskningsfält uppvisa betydligt bättre resultat än att producera påståenden med allt kortare bäst-föredatum.

St hänvisar till Hill mtp frågan han tar upp här och ser då ett framtidssamhälle där vetenskapen visserligen inte spelat ut sin roll men där ekonomisk tillväxt blir än mer viktig så att inte satsning på forskning utan utnyttjandet av forskningsresultat i nya produkter kommer bli avgörande. Se länken.
En ökad medvetenhet om vetenskapens begränsningar betyder möjligtvis att fler människor känner sig fria att söka svar på existentiella frågor i religionen.
För att bevara vetenskapens ställning som viktig kunskapskälla lär det vara viktigt att det offentliga samtalet förs på ett mera korrekt sätt utan att man bemöter dem som har en avvikande uppfattning på det nedlåtande sättet som nämndes i sjätte kapitlet.

Inga kommentarer: