Den store pianisten och vetenskapen

Den farliga maktmänniskan

Boken upplever jag inte så strukturerad som man skulle önska sig. Den består utav 23 små kapitel, där olika egenskaper av maktmänniskor framgår! Jag har försökt att härunder plocka fram det som kan skapa ett helhetsintryck som jag hoppas kan vara till nytta även den som inte läst boken, men kanske ändå inspireras till att göra det efteråt!

Maktmänniskan kan karakteriseras så här:
• Vill vara i centrum för uppmärksamheten.
• Är alltid stridslysten. Ar en riktig debattör och vinner oftast genom sina skarpa iakttagelser och taktiska metoder.
• Har skuldkänslan som främsta vapen: de angriper verkliga fel, men de dramatiserar och överdriver. Maktmänniskor förkunnar inte guds nåd, hur mycket de än predikar med Bibeln i hand. Moralistens största glädje är att vara grym med gott samvete.
• Hot mot självkänslan. Maktmänniskan försöker bryta ner den andres sunda självkänsla och framhäver sig själv som oumbärlig oftast i den grad att de andra helt beroende av en själv och i minsta detalj. Ofta är det män som blir maktmänniskor men i äktenskap har det hänt många män som drivits till sådan desperation att de utnyttjat sin fysiska överlägsenhet och slagit sina plågoandar. Därefter kan hustrun hota med vad hon vill – även polisen. Tyvärr förekommer detta också i kristna kretsar. Även där finns människor som inte känner annat än sin egen oskuld.
• En maktmänniska ångrar sig inte. Det är alltid en annan som är skyldig.
• Hanterar farliga ledarmodeller där han anser sig själv vara guds smordes företrädare. Jämför sig ofta med Mose.
• Oförstående för andras behov. De uppträder som herdar som bara tänker på sig själva (Jud.12)
• I stort behov av stimulans. Angriper vad han kallar livlös och död kristendom i river ner den atmosfär som präglar Andens frukter. Det är inte lätt att genomskåda dessa attacker. Han försöker få fart på församlingen på ett sådant sätt att han själv blir föremål för beundran och vinner mer makt i församlingen.
• Orimliga förväntningar. Maktmänniskan kräver fullt engagemang och vet oftast att manipulera folk så att de ger efter för hans (orimliga) förväntningar. Levande kristendom är annorlunda. Mitt i vår ofullkomlighet och synd kan vi alltid glädja oss åt Jesu Kristi storhet.
• De lurar de flesta. De knyter förbindelser som ser ut som vänskapsband, och de skapar förutsättningar för beroende. Judas säger att de ”är stora i orden samtidigt som de smickrar dem som de kan ha nytta av” (Jud.16) Paulus kallar dem för ”hycklande lögnare” (1 Tm 4:2)
• De förorsakar splittring. De har ordet i sin makt. De börjar klokt och ibland försiktigt. De döljer sin falskhet och lurar dem flesta. Efter en tid börjar oron och splittringen. Människor delas upp i medspelare och motståndare. Fienden pekas ut och striden är igång. De har dubbelspel som livsstil.
• Favoriserar underordningssystem där han som man i familjen skoningslöst kräver att kvinnan och barn ska lyda honom i allt. Det är bara att viljelöst följa efter. Frigörelsen kan vara oerhört smärtsamt. Den som under längre tid har kommit ur vanan att tänka självständigt, göra egna bedömningar, fatta egna beslut och ta ansvar för sitt liv, upplever ofta att världen har blivit en ytterst osäker plats att leva på.
• Driven av maktrus och de svagaste är mest utsatta! De följer satans fotspår när han försöker fresta Jesus ”Om du tillber mig, skall allt detta bli ditt” (Luk.4:6-7)


Varför blir kristna kretsar miljö för maktmänniskor?
• Till Korintierna skriver Paulus som är förvånad över dem ”Ni finner er i att man förslavar er, äter er ur huset, kuvar er, hunsar er, slår er i ansiktet” (2 Kor.11:20)
• Många förkunnare har hamrat in att kärleken, tålamodet och förståelsen är gränslös. De har inte nyanserat, inte förklarat att man kan löpa risk att bli skamligt utnyttjad i kärlekens och toleransens namn.
• En annan orsak är att folk i alltför hög grad har vant sig vid att vara åskådare i kyrkan. Guds barn är oerhört godtrogna. De flesta är fostrade så att de inte kan fatta att somliga ”är bråkmakare och talar om Kristus inte av rena motiv” (Fil.1:17)
• Oftast använder de bibeln i sin argumentation och bygger då upp ett enkelt, teologiskt lärosystem med en mängd orubbliga principer. Detta system kräver deras absoluta lydnad under sken av trohet mot den rätta läran. De människor han får i sitt våld upplever det som att de står emot gud om de protesterar. Tjugo, trettio bibelställen och ett antal specialuttryck som fungerar som slagord får dem att tro att de hittat det centrala i Skriften så att de nästan inte behöver mer. Det är så sekter föds, och det är så sektledare får makt.
Vi behöver förstå att vi ska följa församlingsledare som Gud har satt att tjäna och som avhåller sig från allt skamligt smussel och inte använder knep eller förfalskar guds ord (jfr 2 Kor 4:2).


Hjälp för maktmänniskornas offer
Edin skriver: ”Vi som ger råd får absolut inte vara för snabba att komma med allt för enkla förmaningar. Det är lätt att säga till en stackars människa: ”Håll ut bara, jag ska be för dig, det blir nog bra” och så vidare. Men det räcker inte med goda råd om att stå emot och inte låta sig brytas ner. Den som använder den tonen och skickar i väg en maktmänniskas offer med en klapp på axeln, trycker bara henne ännu längre ner i skorna. Att fly har varit lösningen för de flesta." Kom ihåg att även Josef fick Guds uppdrag att ta med sig Jesusbarnet och Maria för att fly för en despot. (Mt.2:13)
Bästa tips för den som råkat för en maktmänniska är alltså: bryt förbindelserna totalt!
Räkna inte med att maktmänniskor bättrar sig! Skriv inte några brev till dem. All erfarenhet visar att det bara gör saken värre. Maktmänniskan stortrivs som har hur lätt som helst att vända och vrida på det som skrevs så det i slutändan blir brevskrivaren som är värst. Ska man skriva, så skriv rent formellt.

Finns det förlåtelse för maktmänniskor?
Ska barn och äkta makar förlåta sina plågoandar? Ska terroriserade församlingsmedlemmar förlåta dessa maktmänniskor? Ja, det ska de! Jesus har lärt oss att förlåtelsen är gränslös. Men anser man att det är nödvändigt att uttrycka förlåtelsen i ord till maktmänniskan själv, ska man akta sig mycket noga för att ge honom ett nytt redskap i sin maktkamp. Tyvärr har det ofta blivit så att maktmänniskan slår till, fysiskt eller psykiskt. När offret sätter sig till motvärn, får hon höra: ”Du lovade att förlåta allt. Du sade att du skulle vara tolerant. Visa nu ödmjukhet!” Etc etc. ”Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket” Gal.5:1.