fredag 2 mars 2012

"Abortera" nyfödda barn!?

Läste en engelsk artikel som argumenterade för att kunna avliva nyfödda babysar....

Men hur i all sin dar kan man tänka så? är första tanken, eller hur?
Nej inte vilka babysar som helst så klart...Inte än....

Argumenteringen går till så här.... och jag formulerar med egna ord....

Om man som blivande förälder skulle veta att barnet kommer att bli missformad eller på något sätt skulle ha en allvarlig skada då har man nu inom vissa tidsgränser rätten att abortera barnet. 
Men..... om man nu inte får kännedom om allvaret förrän babysen är född då är saken som den är, det finns ingen återvändo, man kan ju svårligen döda en nyfödd, eller hur? Nja, det beror på, är svaret då. Varför skulle en ofödd som man missat abortera få leva vidare och åsamka sin mamma stort lidande? Är det inte bättre att ha en rättslig möjlighet att "göra sig av med" babysen som ju bara kommer ställa till kaos i andras liv...? 
Förlåt om ni blev förskräckta av detta nu, men det handlar ju inte om fullt friska babysar utan endast om sådana som är psykiskt sjuka eller deformerade i ansiktet och kroppen. Förresten skulle du vilja ha ett barn som ser ut så här?
Ja, vem känner inte en viss avsky när man ser såna bilder? Och varför ska jag utsättas för att ta hand om små "monster"? Jag vill ju inte det.... Vem kan tvinga mig till det? Det är ju orimligt! Varför ska mitt liv förstöras av sådana livsuppgifter? Frågorna, bara väller fram och visst känner vi förståelse för dem? Så om man nu avser sådana problembarn är det då orimligt att även kunna "abortera" nyfödda?

Håller du med? Visst säger dina känslor "ja, absolut!"? Räcker det med känslor för att ta detta steg? Eller finns det måhända något lurt bakom knuten?
Eller är det bara en fråga för prolife-extremister som vill rasera livskvalitén för folk med sina absurda tankar utan att förstå att man faktiskt bara lever en gång....?

Det här var jättejobbiga tankar och jag erkänner att jag själv upplever dem som riktigt besvärande, men ibland måste man våga ta sådana frågor, våga se att verkligheten inte alltid är så enkel som vi ofta vill göra den till.

Jag är övertygad att ovanstående känsloresonemang lätt kan leda till ett nästa steg och ett nästa steg och ytterligare ett nästa steg. Vi liksom nås genom känslorna, vi blir upprörda, men vi behöver inse att när så är fallet är vi inte riktigt i stånd att fatta riktigt genomtänkta beslut. Det är ett faktum och dessutom något vi lätt känner igen! Vi vet väl alla att när vi är riktigt arga då kan vi bestämma att "aldrig mer si eller så", men att hålla sig därefter funkar inte alltid. Och vem ar aldrig i vredesmod vräkt ur sig ord som man efter ett tag ångrat att man sagt dem? Just det. Det är beviset för att vi funkar så. Därför behöver vi tänka igenom saker och ting utan att blanda korten med en del förvillande känslor.... Vi måste försöka förstå vart detta kommer att leda till om vi inte i ett tidigt skede säger ett klart NEJ! till denna utveckling.

Jag är inte färdig med dessa tankar men känner intuitivt att det är en stor risk att samhället efter först visat känslomässiga reaktioner mot detta ändå kommer acceptera dessa tankar att döda oönskade barn...

Herre förbarma dig över oss!

Inga kommentarer: