måndag 27 december 2010

Ledsen att det INTE "blev" abort?

Sista tiden har det blivit fler inlägg i den allmänna debatten om abort, känns det som, även om jag inte har några siffror att komma med. Jag tycker att det är bra om abortfrågan kommer upp på tapeten oftare speciellt när det sker utifrån olika synvinklar. Abortfrågan går inte att förenklas till nästan enbart en fråga om jämställdhet. Det finns många fler viktiga aspekter.

Draghjälp från bloggvärlden
För bara några  år sedan kändes det som att medierna  inte var särskilt villiga att ta upp detta ämne, förmodligen av rädsla att få tummen ner av alla abortförespråkare och det vill man ju helst inte råka ut för, för att inte tala om arbetsgivaren som helst ser att så många som möjligt gillar deras tidningsartiklar. Klirret i kassan är ju det som styr som väl knappast någon kan undgå. Nu har dock plötsligt bloggvärlden visat sig skapa konkurrens som medierna kanske inte räknat med innan men som man ändå måste förhålla sig till. Just i bloggvärlden har det blivit fler och fler röster om abort. Märkligt, fast glädjande gäller det inte bara de "jobbiga" typer som ställer sig frågande när det gäller rådande praxis utan det har tydligen blivit även allt fler som satt ord på en inre smärta som följd av en tidigare genomförd abort. Fanns det inget eller knappast något gehör för detta tidigare så har man nu möjligheten att lätta sitt hjärta genom att skriva en egen blogg. En berättelse som ligger i realitysfären kan dessutom räkna med att dra till sig många läsare. Jag tror att det är viktigt att alla oavsett om man nu förespråkar eller motsätter sig abort, visar fulla bredden på sina argument. Att få uttala sig mår man bra av, är jag övertygad om och utgör dessutom en demokratisk rättighet som man ska ta vara på så länge möjlighet ges.

Glädje att abort inte genomfördes
Nyligen läste jag om Stor-Britaniens yngsta föräldrar på bara 14 år. Det som slog mig var att far- och mor-föräldrarna från början inte tyckte det var en bra idé att flickan skulle fullfölja graviditeten och att abort hade varit ett bättre val. Det visar sig nu att de i efterskott blivit mycket glada över att ha fått ett barnbarn.  Första tanken att oavsiktligt ha blivit med barn kan kännas besvärande. Det kan ju kasta omkull en del planer man hade, men allt eftersom tiden går och fostret växer, vänjer man sig oftast vid tanken och brukar den ändra sig till det positiva. När väl barnet gjort entré på livsscenen tar glädjen vanligen över på riktigt. Tror att det är så för far- och morföräldrar med. Man behöver helt enkelt tid att vänja sig vid tanken på en ny världsinvånare... Tänk vad de gått miste om annars. Det är numera många som inte alls eller inte förrän väldigt sent i livet får se några barnbarn.

Ledsen att det inte blev abort?
Sen slog mig ytterligare en tanke som nu fått pryda detta inlägg och som plötsligt kom in i tankarna. Om det nu tydligen är så att man oväntat kan bli glad för den nya medborgare när den väl fått göra entre i livet, skulle det då också kunna vara så att det är precis tvärtom? Kan det alltså finnas både föräldrar och far- eller morföräldrar som ångrat att det inte blev abort i stället?
Det skulle vara intressant att veta om detta förekommer och om så är fallet, i vilken utsträckning. Min förväntan är att detta inte förekommer speciellt ofta. Man måste därför bedöma två sorters risker. Den ena risken är att man accepterar situationen och föder barnet men sedan ångrar att man inte gjort abort. Den andra risken är att  man väljer abort och sedan kanske måste leva med den där gnagande ångerkänslan som många kvinnor vittnat om uppstått senare i livet.
Meningsmotståndare kanske vill påpeka att detta sätt att tänka inte skulle främja jämställtheten, men frågan är om glädjen att få föda och ta hand om ett barn inte mycket mer ligger i själva vår natur, mer än att livet kanske i första hand kan bli lite enklare men med risken att ångerkänslan senare i livet förföljer en.

1 kommentar:

Helena sa...

Vad jag upplever som verkligt skrämmande är att det numera inte är ovanligt att foster med olika handikapp väljs att aborteras bort. I förlängningen handlar det om alla människors lika värde, vilka som ska ha rätt att finnas till i vårt samhälle.

Man undrar hur långt denna utveckling kan gå, med tanke på genteknologins framsteg. Parallellen med Nazitysklands övermänniskoideal känns inte helt främmande om man hårdrar abortfrågan.

Vänligen
Helena