fredag 7 november 2008

"Himlen kan vänta" personliga reflektioner (1)

Tittade på första avsnittet i den nya programserien "Himlen kan vänta!" Jag har stor beundran för dessa fem människor som förklarar sin situation för oss där de helt plötsligt blev konfronterade med en obotlig sjukdom som sannolikt kommer att leda till döden inom överskådlig framtid, för några bara inom något halvår! Faktum är att de var hur duktiga som helst i att hantera detta, i alla fall framför kameran!

Tankar och situationer bedöms så här långt helt och hållet utifrån ett här-och-nu-perspektiv. Mest betoning hamnar på vikten av att få ut det mesta av livet när man nu förmodligen inte kommer att leva så mycket till, inte minst för sina närståendes skull. På ett sätt är detta väldigt bra! Ingen av dem skulle ju bli bättre av att bara sitta ner och stirra och grubbla på grund av sitt öde.
Samtidigt upplever jag det hela som lite overkligt. Visst, de berättar ärligt om att de brutit ihop, gråtit hejdlöst men jag känner mig på något sätt ändå främmande inför deras sätt att ta sin situation som den är som om det bara skulle handla om en förstörd bil eller någon annan sak som man kan vara ledsen för.

Jag undrar också hur andra känner sig när de lyssnar på deras öden. Omedvetet ställer man sig väl frågan om man kunde tänka sig se vara lika lugn och se lika glad ut om man befann sig i deras situation. Hur många orkar reagera så? Och hur förhåller sig detta med vardagsproblematiken egentligen? Är det inte så att vi kan vara hur stressade som helst därför att vi bara inte lyckas med alla de där smådetaljerna i vardagen? Hur många är det inte som klagar över denna stress som i praktiken ofta leder till längre sjukskrivning och andra problem i relationer? På så sätt upplever jag programmet alltså som lite verklighetsfrämmande. Inte kan det vara svårare att hantera sin vardag än meddelandet att man sannolikt ska lämna livet inom några månader? Så klart har jag samtidigt stor respekt för dessa människor ändå, men jag förstår de inte! Supermänniskor? Har de redan vuxit sig förbi där vi andra fortfarande befinner oss eller har serien ett medvetet mål som ska förmedlas till allmänheten?

Frågan dyker upp hos mig om detta förhållningssätt möjligtvis kan vara en reaktion på det moderna samhällets sätt att se på livet. "Vi" är på något sätt del av en inte så begripbar evolutionär process och håller på att utveckla oss. Döden har hittills varit rätt så tabubelagd men vi behöver lära oss nu att hantera döden också. Därför behövs det ett sådant program som "Himlen kan vänta!" Lite så känns det för mig. Därför ser jag framemot att se nästa program. Kanske jag behöver ändra mina föraningar då.....

Jag tänker mig in i hur man skulle tagit dessa konfrontationer för 100 år sedan. Har svårt att tänka mig att någon skulle ställa upp till ett sådant program över huvud taget. Men tänk om man ändå skulle varit villig till det, hur skulle man då reagerat, kan man undra..
Jag anar att man först och främst inte skulle varit lika glad och munter. Livets allvar och tankar kring Gud, döden och rädslan för den skulle nog fått utrymme redan i första avsnittet, tänker jag mig. Och ärligt sagt är detta också det jag förvånat mig över mest av allt att såna tankar inte var med redan från första början. Jag avvaktar så länge ...
Se programmet
här:

Inga kommentarer: